Genesis genombrott

Idag är det ett år sedan jag gjorde första inlägget. Därför tycker jag det är dags att ta upp den LP där låten som gett bloggen dess namn finns, Genesis album Nursery Cryme.

En gång i tiden fanns inte Nursery Cryme på kartan. Den verkade bara tråkig, jobbig och svår. De tidiga genesis-plattorna var knappast kända för att innehålla särskilt lättillgänglig musik.

Men när Virgin i slutet av 80-talet på nytt gav ut albumet hamnade det ändå i samlingen. Den nya etiketten gjorde inte Nursery Cryme mindre knepig, men jag började inse Peter Gabriels storhet. Och Steve Hacketts.
Och att Phil Collins inte var världens bästa prog-trummis.

Och varför Genesis fullständigt tappade både fart och fokus efter att Gabriel och Hackett lämnat bandet.

Nursery Cryme är inte Genesis allra bästa, men inte långt ifrån. Det är ett intressant album.
Det finns två sorters låtar på skivan. Några korta låtar, mycket korta, som fungerar som sammanhållande länkar.

De övriga är långa episka maratonlåtar på mellan sju och tio minuter; The Musical Box, The Return of the Giant Hogweed, Harold the Barrell och The Fountain of Salmiacs. De är både geniala och sega.
Det geniala består av Gabriels texter och sång.
Det tråkiga i de långa, ofta slätstrukna, instrumentala partierna. Utom i The Musical Box där Steve Hackett spelar gitarr som en underjordisk demon. Det är skivans stora ögonblick.

Albumet är gruppens tredje och det första där Genesis verkligen hittar sin identitet.
Och för att säga nåt trevligt om Phil Collins – På den tiden var han ändå en rätt hyfsat progtrummis.