När jag första gången hörde Clash och London Calling fick det mig att inse att det här var något gjort av en främmande ras. Det var mer aggressivt än något annat och de bankade skiten ur instrumenten.
Inga långa trumsolon eller fåniga synthar. Inga kaliforniska egotripper, eller progressivt och experimentellt och ingen låt längre än tre minuter av tillfällig lycka.
Joe Strummers ögon var som brinnande gaslågor och London Calling genuin smärta. Det var texter om livet i Londons förorter med raskravaller, hopplöshet och fattigdom. Guns of Brixton, Lost in the Supermarket och otäcka Jimmy Jazz.
Innan London Calling hade Clash släppt två punkplattor. Men det här är knappast punk, det handlar mer om rak och kompromisslös rock.
Clashmedlemmarna kunde till skillnad från många andra punkband hantera sina instrument. Det visar sig på efterföljaren Sandinista, där Clash tar steget hela vägen och blandar flera olika musikstilar.
Clash blev inte långlivat, det splittrades 1986. Men bandets sanslösa musik lever kvar och är fortfarande en förebild för många nya musiker och grupper. London Calling är en av de stora.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar