En förbannat bra Roxy Music-platta

Stranded från 1973 är den första Roxy Music-skivan där inte Brian Eno är med. Han hoppade av efter de två första. Så med alla taskiga erfarenheter jag har av Bryan Ferry kändes det inte som någon tveksamhet. Den här kunde ju inte vara bättre än till exempel For Your Pleasure, eller?

Men där lurade jag mig själv. Stranded är en förbannat bra Roxy Music-skiva. Fan vet om det inte är den bästa...och den sista som är värd att ha. För här har Ferry ännu inte börjat kladda runt i disco-synth-glamourpop-svängen. Det är tydligen ingen självskriven lag att Roxy Music bara gjorde kass musik efter Enos avhopp.

Visst är Stranded dekadent och stilmedvetet elitistisk, men jag måste säga att det är snyggt gjort. Det är bara skit att just den platta jag råkar ha är så sönderspelad och knastrig att den är hopplös att lyssna på. Jag köpte den väldigt begagnad.

Men mellan alla irriterande biljud går det inte att låta bli att tycka om låtar som A Song For Europe och Mother of Pearl, som faktiskt är fantastiskt bra rocklåtar. Eller varför inte Psalm, som nog är en psalm egentligen, men blir något helt annat här. Amazona är också ett märkligt stycke musik, som det tar tid att lyssna in sig på.

Det här är ingen sån där sprudlande liten popskiva. Den ligger närmare Bowies Hunky Dory och Diamonds Dogs än glittrig glamrock. Den är bra.