Bra eller....McCartney

Jag vet inte vad jag egentligen vågar säga om Paul McCartneys Flowers in the Dirt från 1989. Första reaktionen är att jag vill påstå att den är bra. Hans bästa på flera år till och med. Men sen börjar jag tveka.

För de plattor Macca gjorde åren innan var definitivt INTE bra. Kanske är det bara så att jag VILL att den här skivan ska vara bra. Att McCartney äntligen skulle ha lyckats göra något annat än trivialiteter och allt för förutsägbar pop. Inte så där jävligt tråkig som vanligt, rent ut sagt.

Och när jag efter att ha hört This One och Don´t Be Careless Love äntligen bestämt mig för att det här är en rätt bra platta. Då blir han utan förvarning så där pompöst gubbig igen, som i That Day Is Done, en låt jag bara inte tål. Och har hört alldeles för många av.

Och så där fortsätter det, för det finns några sådana till. Tills jag tröttnar och ställer in plattan i hyllan. Vid sidan av Press to Play och Pipes of Peace. Och då. Helt plötsligt. Vid sidan av dem. Känns Flowers in the Dirt väldigt mycket bättre.