Men på Sir Army Suit släppte de allt det där. Gruppmedlemmarna presenterades här på skivomslaget - så var Beatles-magin bruten - och så droppade de det där med rymden. Det var bra rent musikaliskt. Däremot inte för skivförsäljningen...som dalade.
Naturligtvis så orättvist det kan bli. Sir Army Suit är en väl avvägd platta med en rad små pop-pärlor. Låtar som A Routine Day och Juicy Lucy är riktigt bra poplåtar med solklar beatleskoppling.
B-sidans Tokeymor Field är minst lika bra. Skivans enda jobbiga låt är Mister Manson, Klaatus egen anklagelseakt mot Charles Manson. Där går det helt över styr.
Jag kan hålla med om att brytningen med Beatles-spekulationerna var bra, men det påverkar knappast musiken. Som du säger, innehåller även Sir Army Suit låtar i Beatles-stil.
SvaraRaderaMen varför vore det musikaliskt bra att de droppade det där med rymden? Hope som konceptalbum är, förutom deras stil överlag, det enda som skiljer Klaatu från andra samtida, eller tidigare, grupper. Sir Army Suit skulle kunna vara vilket album som helst, som jag ser det.
Hmm, det var ett tag sedan jag skrev den här texten. Men jag har för mig att jag inte tyckte Hope och debutskivan (där Hope nog är den bättre av dem) var särskilt intressanta när jag jämförde med annan progressiv pop, så därför tyckte jag Sir Army Suit var ett steg framåt.
RaderaMen jag ska nog ta och lyssna på de där skivorna igen...