Det mest positiva jag kan komma på om Santanas Beyond Appearances är att omslaget är rätt snyggt. Det påminner inte så lite om Amigos (och Abraxas).
Sen tar det stopp. Jag har verkligen försökt att hitta något som jag gillar, eller några bra grejer, eller en intressant vinkel på den här skivan. Men det finns inget.
Det ÄR en dansskiva.
Det ÄR trum-maskiner och synthar – i massor.
Det ÄR 80-talssoundet rakt av.
Som om musiken var hämtad från en soundtrack till en sunkig 80-talsrulle. En sån där film där brudarna har blonderat fluffigt hår, rosa nagellack och slimmade tajts. Där hjälten har kammat upp luggen på hockeyfrillan och knäppt upp knapparna till naveln på sin kråsande sidenskjorta. Handlingen är av mindre intresse, men troligen ingår ett par biljakter och hångel i baksätet. I rekvisitan finns minst en sandstrand, höga vågor, tuggummi och ett antal surfbrädor.
Mitt i denna smet lirar faktiskt Carlos Santana gitarr på ett par ställen. Och som vanligt gör han det bra. Instrumentala Touchdown Raiders är en helt ok låt, liksom Brotherhood.
Visst är det befriande när en artist gör precis vad som faller honom i smaken. Men i det här fallet tvivlar jag på Carlos omdöme i största allmänhet.
Det gjorde fansen också.
Beyond Appearances från 1985 är så här långt den santanaskiva som sålt allra sämst. Till och med sämre än Marathon. Och då kan den inte vara bra. Efter att ha lyssnat igenom Beyond ett antal gånger verkar till och med Marathon rätt hyfsad.
Nr: borttagen från samlingen, såld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar