En ohyggligt bra Genesis

Den här skivan kom av någon anledning på tal vid senaste styrelsemötet i bowlingklubben...

Om man skulle få för sig att bara ha en enda Genesis-skiva är valet givet, Selling England by the Pound från 1973.
Här är Genesis på sin höjdpunkt. Det är en tidlös, vacker, ironisk och nästan lekfull skiva. Men framför allt är den intelligent. Och den skiljer sig rätt ordentligt från gruppens tidigare album.

För en gångs skull får Steve Hackett det utrymme han förtjänar, han tillåts briljera på sin gitarr. Samtidigt som Tony Banks synthar får det utrymme de förtjänar, det vill säga ganska lite. Då blir Genesis helt plötsligt fruktansvärt bra. Inte minst är de instrumentala passagerna högklassiga.

När detta dessutom sammanfaller med att Peter Gabriel lyckades göra sina allra bästa låtar, kan det inte bli annat än överväldigande. Dancing Out With the Moonlit Knight är troligen den bästa låt bandet någonsin lyckades åstadkomma.

Vadå troligen? Skitsnack! Det ÄR den bästa låt Genesis någonsin gjort!

Bara inledningens 20 sekunder är tillräckligt dramatiska för att få jorden att sluta snurra.
I Know What I Like är full av humor och ironi och nästan lika bra. Och här är till och med Phil Collins bra.

Firth of Firth och Battle of Epping Forrest kommer inte långt efter, både vad det gäller melodier och text. Till skillnad från senare tiders Genesis, vars texter allt som oftast inte bjudit större intellektuellt djup eller mer poetiska kvalitéer än vad som finns på vanliga julkort man köper i storpack på Konsum.

Där tog jag i!