Yes kom tillbaka

Albumet Anderson, Bruford, Wakeman & Howe är väl så nära Yes man kan komma under 80-talet. Det är bandets originalsättning utan Chris Squire. Den här plattan kom 1989 och är kanske en reaktion på det Yes sysslat med åren innan dess.

Chris Squire och Trevor Rabin var då helt inne på metal och var på väg att köpa hela 80-talets halvtaskiga rocksound. Poison, here we come! Yes-albumen 90123 från 1983 och 1987 års Big Generator är helt riktigt sopiga. Vad annat kunde man vänta sig.

Skit samma. Detta är lite friskare. Här är Rick Wakeman tillbaka, tillsammans med Steve Howe, Bill Bruford och Jon Anderson. Det är alltså inte Yes, men ändå Yes.

Skivan känns hyfsat pigg. Men tiden hade nog sprungit ifrån de gamla hjältarna. Wakeman är bitvis visserligen briljant på sina synthar och Steve Howe river av flera vass solon. Men ändå är det något som fattas. Kanske är det så att låtmaterialet inte är tillräckligt bra.

Att försöka överföra Yes klassiska sound till 80-talet var nog ingen bra idé. Balladen Let´s Pretend, skivans sista spår, den gillar jag. Men den är bara 2.36 lång.
Sen gillar jag konstnären Roger Deans målningar på skivomslaget. Bara dem gör att skivan är värd att ha.