Jag får väl erkänna att jag ibland får en viss förkärlek till bombastisk och pompös symfonirock. Procol Harums album Grand Hotel från 1973 hör till de mest uppblåsta och överpompösa skivor jag har. Här vräker Gary Brooker på med klassisk musik, stråkar, körer och hela baletten så det nästan blir äckligt.
Men jag gillar skivan ändå, i vissa svaga stunder. För det är ett riktigt bra symfonirockalbum. Eller nej, det har egentligen inget med rockmusik att göra alls. Men det är vackert, stilfullt och gjort med stor känsla, och grandiost orkestrerat.
Dessutom är det här Procol Harums första album utan gitarristen Robin Trower, och det ändrade gruppens sound ganska radikalt. På Grand Hotel finns nästan inga gitarrer alls. Men ståtligt blir det ändå.
Några av låtarna sätter sig lite extra. Grand Hotel är till exempel en storartad inledning, Toujours L´amour en effektfull och spännande fortsättning och Roberts Box är en ganska udda men kul komposition. Men bäst gillar jag nog Fires (Which Burnt Brightly) som faktiskt är oerhört vacker.
Det är inget snack om att Procol Harum gör det här bra, även om bandet under 70-talet ofta sågs som något otäckt katten släpat hem.
Sångerskan man hör på Fires flög till Paris och inspelningen enkom för att sjunga på låten.
SvaraRaderaChristianne Legrand från Swingle Singers......säger en del om Procols förkärlek för det symfoniska, bombastiska och fullkomligt oväntade. På LP-n spelar 2 gitarrister sked på en låt......
Lars Johansson, Ystad