Liten comeback för Clapton

Eric Clapton har i dagarna släppt ett nytt album. Jag är högst tveksam om den skivan någonsin kommer att hamna i min samling. I stället blir det en liten revival med Journeyman, en av Claptons bättre album på senare år.

Journeyman var en liten comeback för Eric Clapton 1989. Det tog honom tre år att hämta sig från samarbetet med Phil Collins och katastroferna Behind The Sun och August.

Och se, när Clapton dumpar Collins trummaskiner och tillrättalagda mainstream-synthslingor blir det genast mycket bättre. Äntligen spelar han gitarr igen.

Men hoppa inte för högt nu. Journeyman är bara delvis en bra Clapton, ungefär 50/50.
Superhiten Pretending är en skön liten ballad, men utan Erics gitarrspel hade den inte varit någonting. Running On Faith är också en riktigt trevlig upplevelse, liksom George Harrison-låten Run So Far, där förresten beatlesgitarristen är med själv och lirar.

Old Love håller också, det är en cool blueslåt, men resten är jag tveksam till. Det luktar väldigt mycket utfyllnad. Men å andra sidan, Claptons två skivor innan Journeyman var inget annat än utfyllnad...