En olycklig Eagles

Det tog nästan tre år för Eagles att göra The Long Run.
Oj, vilka förväntningar de hade på sig. Att göra en uppföljare till Hotel California var ett högt krav.
Men oj, vilken besvikelse.

The Long Run från 1979 är en olycklig skiva, en förvirrad parentes, splittrad och feg. För Eagles lyckades inte.
Visst är låtarna snyggt förpackade, men är så tekniskt genomarbetade och perfektionistiska in i minsta detalj att det bara blir tråkigt och livlöst. Smaken av The Long Run är fadd och unken.

Heartache Tonight är skivans pinsamma inledning, en rocker utan mål. King of Hollywood är en svajig och komplicerad meningslöshet, för att inte tala om The Greeks Don´t Want No Freaks, som Eagles fortfarande borde skämmas för.

Men mitt särskilda lilla hatobjekt är I Can´t Tell You Why. Där tror jag inte ens gruppen själv kan svara på varför de ville låta som Bee Gees i Saturday Night Fever.
En låt gillar jag – Joe Walshs skitiga och skrikiga In the City – även om den också är inlindad i flera lager mjukplast.

Jag har spelat sönder alla mina andra eagles-album, så jag knappt orkar höra dem. The Long Run kan jag inte heller spela. Att göra det är ungefär som att se sig i spegeln och inte känna igen ansiktet som stirrar tillbaka.
Det kanske inte är så konstigt att detta blev Eagles sista album innan gruppen splittrades.