MIDNIGHT OIL - 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 - 1982
Det här är en skiva att ha respekt för – Midnight Oils album 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 – från 1982. Det är en mycket bra rockplatta. Progressiv 80-talsrock, klart influerad av psykedelisk rock och även synthpop. Soundet är spännande.
Albumet är Midnight Oils första som släpptes på allvar utanför Australien, 1983 kom den till USA. I Sverige dök den inte upp förrän betydligt senare. Det var i slutet av 80-talet när Midnight Oil slagit igenom på allvar med superhiten Beds Are Burning och plattan Diesel & Dust.
Då fanns 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 bland en massa andra australiska plattor som fraktades i massor till Sverige, Eurogliders, Triffids och sånt där. Därför smet den liksom bara förbi mitt grovmaskiga nät.
Amerikanska sajten Allmusic.com, rocklexikonens rocklexikon beskriver plattan i nästan lyriska ordalag och nämner ”benknäckarna” Only The Strong, Somebody´s Trying ToTell Me och drömska Outside World och Maralinga som skivans bästa spår.
Jag för min del gillar Scream Into Blue, som nästan har lite Their Satanic Majesties Request över sig och där Pete Garretts sångröst bara är grym. Dessutom har jag fått en viss förkärlek för enkla och raka Read About It.
Ingen av de låtarna blev dock någon större hit, i stället var det låten Power And The Passion som blev en hyfsad singelsäljare. Kanske för att det är en hel del Duran Duran över den. Och det är klart, kan man tänka den låten utan syntharna blir den riktigt bra.
Jag upptäckte inte 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 på allvar förrän för ett par år sedan. Och jag gav mig direkt. Det här är ovanligt bra art-rock, om man nu kan kalla Midnight Oil för det. Det är inte det bästa Australien kommit med, där står Paul Kelly & The Coloured Girls i en klass för sig, men inte långt ifrån.
Sen kan jag väl lägga till att skivan har fått något av de jävligaste namn man kan tänka sig. Åtminstone för de som skriver om den. Skriv 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 på tangentbordet några gånger så får du se.
Nr: borttagen ur samlingen, såld.
Det här är en skiva att ha respekt för – Midnight Oils album 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 – från 1982. Det är en mycket bra rockplatta. Progressiv 80-talsrock, klart influerad av psykedelisk rock och även synthpop. Soundet är spännande.
Då fanns 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 bland en massa andra australiska plattor som fraktades i massor till Sverige, Eurogliders, Triffids och sånt där. Därför smet den liksom bara förbi mitt grovmaskiga nät.
Amerikanska sajten Allmusic.com, rocklexikonens rocklexikon beskriver plattan i nästan lyriska ordalag och nämner ”benknäckarna” Only The Strong, Somebody´s Trying ToTell Me och drömska Outside World och Maralinga som skivans bästa spår.
Jag för min del gillar Scream Into Blue, som nästan har lite Their Satanic Majesties Request över sig och där Pete Garretts sångröst bara är grym. Dessutom har jag fått en viss förkärlek för enkla och raka Read About It.
Jag upptäckte inte 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 på allvar förrän för ett par år sedan. Och jag gav mig direkt. Det här är ovanligt bra art-rock, om man nu kan kalla Midnight Oil för det. Det är inte det bästa Australien kommit med, där står Paul Kelly & The Coloured Girls i en klass för sig, men inte långt ifrån.
Sen kan jag väl lägga till att skivan har fått något av de jävligaste namn man kan tänka sig. Åtminstone för de som skriver om den. Skriv 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 på tangentbordet några gånger så får du se.
Nr: borttagen ur samlingen, såld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar