Man kan inte lita på Dylan

Nu är det konstaterat. Jag har ett av världshistoriens sämsta rockalbum i min samling. Bob Dylans Saved från 1980. Den är inte bara dålig. Den suger, stinker och är det värsta bottennapp man kan tänka sig. Det räckte med (knappt) en genomlyssning igen för att fastställa det.

Äh, jag har en del som är ännu sämre. Jag har faktiskt en onämnbar genesisplatta från sent 90-tal (på cd, så den räknas inte) och Criminal Tango med Manfred Mann´s Earth Band.

Men jämfört med Dylans andra album är Saved kass. Till och med värre än Selfportrait, som alltid brukar dyka upp i diskussionen när man snackar dåliga Dylan. Men i jämförelse med Saved är den rätt hyfsad, där finns ju i alla fall en och annan liten kul melodi. Saved har ingenting.

Först. Texterna är nästan omöjliga att höra. Det kanske är en viss tjusning för en del att få lyssna till Dylan mumla fram en massa religiösa obegripligheter, men inte för mig.
Sen, musiken. Det finns inte ett enda bra spår på hela skivan. Allt låter bara fruktansvärt oinspirerat och trist.

Jag förstår inte vad han håller på med. Inte ens de låtar som ska försöka vara lite upptempo funkar. Godnatt.
Slow Train Coming, 1979, var Dylans första religiösa platta. Den var hur bra som helst. Därför köpte jag det här missfostret också, utan att lyssna i förväg. Dumt. Det går inte att lita på Dylan.