Det finns folk som älskar Bat Out of Hell, Meat Loafs bombastiska rockmusikal från 1977.
Det finns också de som uppriktigt avskyr den.
Jag gör det.
Men jag har gillat den.
För länge sen.
Det är antingen eller. Man hatar eller älskar den här skivan.
Jodå, de första gångerna jag hörde Bat Out of Hell slogs jag av överdådigheten, det grandiosa och storartade. Motorcykeldån, feta solon av hårdrocksgitarrer och massiva körer var svårt att stå emot.
Jag var inte ensam. Bat Out of Hell är väl en av de skivor det sålts mest av genom tiderna. Och alla som köpt den har en åsikt – Det är antingen eller.
För min del tog det slut efter ett par veckor. Jag orkade inte med Meat Loafs pompösa uttryck. Det blev för mycket.
Jag får väl erkänna att han gör ett bra jobb. Och jag gillar fortfarande, ibland, Paradise By the Dashboard Light, den där duetten med Ellen Foley.
Men jag är övertygad om en sak. Produktionen och mixningen var väldigt mycket viktigare än musiken. Jim Steinman, som skrev både text och musik, ville ha det här soundet. Som ett experiment. Eller ett skämt.
För det var väl ett skämt, eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar