Röst som en ylande hund

Mothers Finest hörde jag för första gången när svensk tv någon gång i slutet av 70-talet sände från Rockpalast i Düsseldorf. Egentligen ville jag se konserten för att Doobie Brothers och Spirit skulle spela. Men Mothers Finest är det enda jag minns från den spelningen idag.

Baby Jeans ylande röst och gitarristen Moses Mo, med det långa fladdrande vita håret, rev av det ena distade gitarriffet efter det andra. Det var en chock. Sån musik fanns inte då. Då var funk funk och hårdrock var hårdrock. Punkt. Men Mothers Finest ändrade på allt det där.

När LP:n Another Mother Further äntligen kom ut i de svenska skivbutikerna högg jag den direkt. Baby Love, Mickey´s Monkey och sanslösa Truth´ll Set You Free, där Baby Jeans röst skär som en kniv, är fortfarande bland det tyngsta jag hört.
Doobie Brothers och Spirit...äh, va faen...