Det var i hans radioprogram jag första gången hörde Dreamer med Supertramp. En briljant poplåt som bandet släppte långt innan storsäljarna kom 1978 med Breakfast in America.
När 10cc gav sig in i vad jag vill påstå, den progressiva rocken med skivor som The Original Soundtrack och How Dare You var det Kjell Alinge som var först ut med att spela dem. Låtar som aldrig skulle lyckas slå sig in på butikernas försäljningslistor eller andra topplistor.
Höjdpunkten var för mig när Kjell Alinge 1975 släppte lös Pink Floyd och Shine On You Crazy Diamond.Jag satt som vanligt beredd med fingrarna på kassettbandspelarens inspelningsknapp och tryckte ner dem redan under första tonen. Det där med att spela in på kassett från radio var lite vanskligt.
Man visste ju nästan aldrig vad det var som skulle komma. Och man ville ju inte slösa tid på kassettbandet i onödan. Visserligen gick det att spela över, men det var krångligt att spola tillbaka till rätt ställe på bandet. Och då fanns det ju risk för att man missade nästa låt i programmet. Så det gällde att bestämma sig redan under de första tonerna om låten som spelades just då var något att ha eller inte.
Men den här gången hörde jag direkt. Det här var en bra låt. Kassettbandet var nästan slut, bara några minuter kvar, men jag chansade. Längre än tre-fyra minuter brukar aldrig låtar som spelas i radio vara.
Men när kassettbandet tog slut och inspelningsknappen for upp med en smäll, hade David Gilmour knappt hunnit igenom första gitarrsolot. Jag missade när saxofonen kom in i slutet, när Waters började sjunga och cresendot på slutet. Men då var jag redan såld för alltid.Mörkret hade hunnit lägga sig ute under tiden låten spelades, men jag körde det lilla jag spelat in om och om igen.
Det tog mig nästan en månad att spara ihop tillräckligt med pengar för att köpa Wish You Were Here. Jag tror den kostade 59:- eller nåt sånt. Den är fortfarande värd varenda krona.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar