The Musical Box: Mike Oldfield och techno

tisdag 17 maj 2011

Mike Oldfield och techno

Mitt exemplar av Mike Oldfields Platinum från 1979 är slitet, det är knastrigt och har mer än lovligt många repor. Det kanske inte är så konstigt. Det här är en skiva jag spelat jag-vet-inte-hur-många-gånger. Den är bra!
Jag måste nog skaffa en ny. För det där elaka knastrandet tar bort en del av upplevelsen. Mike Oldfield var, liksom Pink Floyd, på 70-talet en mästare på att skapa stämningar och med hjälp av musik och effekter måla upp fantasibilder man inte trodde var möjliga.

Platinum är naturligtvis inte lika känd som Tubular Bells, Oldfields obestridliga mästerverk från 1973. Men den hör till hans ”klassiska” period och är inte långt efter.

De fyra styckena på förstasidan, Platinum, är ohyggliga. Kalla det vad du vill, men här är det både progressiv rock, discopop och ta mej faen techno!

Tänk om dagens techno-artister haft den känslan för musik Oldfield har, för det här är bra techno. Och till viss del likt Brians Enos ambienta musik.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur techno kunde låtit om inte den genren översvämmats av korkat, fånigt, talanglöst skräp. Nog om det...

Skivans b-sida är inte lika stark. Det verkar nästan som Mike Oldfields hela energi gick åt till den första. Den känns lite fattigare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar