BLÅKULLA – BLÅKULLA – 1975
Ser man till musiken på den här LP:n håller den hög klass. Förhåller man sig bara till texterna, vilka är på svenska, minskar glansen lite. De är lite naiva och drar ner intrycket.
Lägger man ihop text och musik hamnar den ändå en bra bit över mitten, men inte på den nivå som vad en originalplatta av Blåkullas enda LP numera betingar i pris.
Blåkulla är något så ovanligt som ett svenskt symfoniskt progrockband från det tidiga 70-talet. Jodå, det fanns sådana också, allt var inte politik ens på den tiden.
För att skruva till det ytterligare kom Blåkulla dessutom från Göteborg, hemvisten för skivbolaget Nacksving och det största fästet för den svenska (politiska) proggen. Det var modigt. Men vi släpper det ämnet, texterna är nämligen inte det intressanta med Blåkulla.
I stället handlar det om en våldsamt läcker gitarr. På den här LP:n läggs nämligen gitarrslingor som kan få folk att börja himla med ögonen, svettas och tappa kontrollen över sina kroppsfunktioner.
Det är riktigt bra grejer och att bandet jämförts med Yes vad det gäller detta är inte alls fel. Sen har vi hammondorgeln, som är nästan lika vass. Jag påstår att influenserna från Deep Purple var ganska kraftiga.
Det är en njutning att lyssna på musiken här, även om låtarna är korta för att vara progressiv rock. Detta innebär samtidigt en hel del variation, vilket jag kan tycka är en fördel just nu. Därför tycker jag absolut att denna LP är värd att ha i samlingen.
Mitt förslag är att man inte betalar 3000 spänn för en originalplatta från Anette utan i stället nöjer sig med den något år gamla reissuen från Mellotron som i runda slängar går på 200 kronor. Det är ett väldigt bra pris för en LP från Blåkulla.
Nr: 855/2222
Ser man till musiken på den här LP:n håller den hög klass. Förhåller man sig bara till texterna, vilka är på svenska, minskar glansen lite. De är lite naiva och drar ner intrycket.
Blåkulla är något så ovanligt som ett svenskt symfoniskt progrockband från det tidiga 70-talet. Jodå, det fanns sådana också, allt var inte politik ens på den tiden.
För att skruva till det ytterligare kom Blåkulla dessutom från Göteborg, hemvisten för skivbolaget Nacksving och det största fästet för den svenska (politiska) proggen. Det var modigt. Men vi släpper det ämnet, texterna är nämligen inte det intressanta med Blåkulla.
Det är riktigt bra grejer och att bandet jämförts med Yes vad det gäller detta är inte alls fel. Sen har vi hammondorgeln, som är nästan lika vass. Jag påstår att influenserna från Deep Purple var ganska kraftiga.
Det är en njutning att lyssna på musiken här, även om låtarna är korta för att vara progressiv rock. Detta innebär samtidigt en hel del variation, vilket jag kan tycka är en fördel just nu. Därför tycker jag absolut att denna LP är värd att ha i samlingen.
Nr: 855/2222
Nu har du väckt mitt intresse för ännu en skiva jag varken sett eller hört! Tack.
SvaraRaderaNär jag läst din text förstod jag inte vem denna Anette är som vill ha 3000 för skivan. Så korkad är jag. Googlade och fann att det är ett skivbolag ägt av Cool Candys. Lite märkligt att de visade intresse för Blåkulla. Skivan pressades i 1000ex. Återutgåvan vilken tydligen är pressad i Italien, enligt uppgift 500 ex.
Hm, borde så klart förklarat det där med Anette...
RaderaOch tack för att du hörde av dej, där fick jag reda på saker jag inte hade en aning om. Bara 1000 ex alltså, då kan man förstå priset.