NEIL YOUNG – RUST NEVER SLEEPS – 1979
”It´s better to burn out than to fade away” Det är bättre att brinna än att bara slockna, konstaterade Neil Young och övertygade alla att hans låga inte var på väg att dö, att han hade viljan och glöden kvar.
Och även om punkrocken var på väg att slockna 1979 hyllar han Sex Pistols i My My Hey Hey och ger Elvis och andra "dinosaurier" en samma uppmärksamhet i Hey Hey My My.
Musikaliskt sett är de båda tvillinglåtarna kanske inte särskilt mycket att gå i spinn för. Men det handlar om känsla och bara därför är de den här LP:n stora nummer.
Det finns några att välja mellan. Men Rust Never Sleeps kan kanske vara Neil Youngs allra bästa album.
Trots att här egentligen inte finns en enda låt man kommer ihåg efter att skivan är slut. Och att han ganska uppenbart vid den här tiden hade Dylan som sin stora förebild.
Och trots att skivan spelades in live där sedan publikljuden mer eller mindre helt mixades bort. Sånt spelar ibland ingen roll. Här handlar det om intensiv glöd och en hett brinnande låga. Då blir det så här bra.
Så i hård konkurrens med Tonight´s The Night och After The Goldrush vill jag nog påstå att Rust Never Sleeps är Neil Youngs bästa album. Åtminstone bland de Neil Young-album som finns i min samling (jag har inte alla, så det kan komma att ändra sig).
I skenet från Rust Never Sleeps blir faktiskt både Tonight´s The Night och After The Goldrush lite småtråkiga.
Ett annat avgörande fakta är också att Rust Never Sleeps borde vara en ypperlig ingång till Neil Youngs musik för den som först nu blivit intresserad av hans musikskatt.
Nr: 950/2222
”It´s better to burn out than to fade away” Det är bättre att brinna än att bara slockna, konstaterade Neil Young och övertygade alla att hans låga inte var på väg att dö, att han hade viljan och glöden kvar.
Trots att här egentligen inte finns en enda låt man kommer ihåg efter att skivan är slut. Och att han ganska uppenbart vid den här tiden hade Dylan som sin stora förebild.
Och trots att skivan spelades in live där sedan publikljuden mer eller mindre helt mixades bort. Sånt spelar ibland ingen roll. Här handlar det om intensiv glöd och en hett brinnande låga. Då blir det så här bra.
Så i hård konkurrens med Tonight´s The Night och After The Goldrush vill jag nog påstå att Rust Never Sleeps är Neil Youngs bästa album. Åtminstone bland de Neil Young-album som finns i min samling (jag har inte alla, så det kan komma att ändra sig).
Ett annat avgörande fakta är också att Rust Never Sleeps borde vara en ypperlig ingång till Neil Youngs musik för den som först nu blivit intresserad av hans musikskatt.
Nr: 950/2222
Detta är den enda Neil Young-platta jag har i min samling. Jag har aldrig varit någon direkt fan av Young, och uppfattar honom som en svårt överskattad artist. Därför ska jag inte ge mig på någon diskussion om Youngs katalog, eller huruvida detta kan ses som hans bästa platta.
SvaraRaderaDock undrar jag om du inte misstolkat texten till "Hey, hey..." litegrann. Om jag minns rätt sjunger Neil Young: "The kings is gone but he's not forgotten, this is the story of Johnny Rotten". Jag har svårt att se att detta skulle innebära att han "ger en känga" åt Elvis. Jag tolkar det snarare som ett slags hyllning till både Elvis och Johnny Rotten, dvs. att textradens innebörd är att både Elvis Presley och Johnny Rotten hade den glöd eller passion som låttexten handlar om.
Det ska dessutom påpekas att den aktuella plattan gavs ut 1979, alltså två år efter Elvis Presleys död. Då fanns det knappast längre något skäl att håna Elvis och utmåla honom som en föredetting. Om Neil Young hade velat ge en känga åt någon äldre rockartist hade han nog valt någon som fortfarande var i livet.
Alltså köper jag inte riktigt din tolkning av den aktuella textraden.
Jo, det är helt sant, det är ju mer en hyllning till Elvis också, jag var nog lite för snabb på tangenterna där och fick inte till det alls. Tack!
Radera