IAN ANDERSON – THE SECRET LANGUAGE OF BIRDS – 2000
Ett album med Ian Anderson skulle kunna var ett album med Tull. The Secret Language Of Birds låter dock inte som något annat tull-album. Något liknande gjorde Ian Anderson aldrig med Jethro Tull.
The Secret Language Of Birds är ett ovanligt kraftfullt album för att komma från Ian i de skotska högländernas dimmiga berg. Melodierna är genomgående starka och flera av dem är högklassiga, som The Habanero Reel, Postcard Day drömska A Better Moon och Sanctuary. Men det finns många att välja, nästan lika många som det finns låtar på skivan.
Jag vågar nog påstå att The Secret Language Of Birds är ett ganska annorlunda album av Ian. Jag kan hitta vissa likheter med j-tull.com, Jethro Tulls så här långt sista album, men The Secret Language Of Birds är betydligt renare och mer avskalat i sitt sound.
Det går också att hitta spår av både Heavy Horses och Songs From The Wood, kanske till och med Minstrel In The Gallery, men aldrig så mycket att det går att jämföra på allvar, det handlar mer om en känsla.
Nej, The Secret Language Of Birds känns som ett unikt och helt självständigt album i både Jethro Tulls och Ian Anderssons digra skivproduktion. Bland Ians soloalbum skulle det kunna vara det allra främsta.
Det är ett i det närmaste perfekt album, väl avvägt in i minsta detalj, som allt Ian Anderson gör. Den här gången blir det dock, och det är min enda negativa kritik, nästan för bra och, kanske, men bara kanske, aningen sterilt.
Men för alla gamla tullfans är The Secret Language Of Birds givetvis helt oumbärligt. Ett album att drömma sig bort till, att strecklyssna på oändligt många gånger för att varje gång upptäcka fler och nya av Ians små finurligheter.
Nr: 89/CD
Ett album med Ian Anderson skulle kunna var ett album med Tull. The Secret Language Of Birds låter dock inte som något annat tull-album. Något liknande gjorde Ian Anderson aldrig med Jethro Tull.
Det går också att hitta spår av både Heavy Horses och Songs From The Wood, kanske till och med Minstrel In The Gallery, men aldrig så mycket att det går att jämföra på allvar, det handlar mer om en känsla.
Nej, The Secret Language Of Birds känns som ett unikt och helt självständigt album i både Jethro Tulls och Ian Anderssons digra skivproduktion. Bland Ians soloalbum skulle det kunna vara det allra främsta.
Det är ett i det närmaste perfekt album, väl avvägt in i minsta detalj, som allt Ian Anderson gör. Den här gången blir det dock, och det är min enda negativa kritik, nästan för bra och, kanske, men bara kanske, aningen sterilt.
Nr: 89/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar