TOM PETTY AND THE HEARTBREAKERS – HARD PROMISES – 1981
Hard Promises är knivskarp, trots att det egentligen är rätt enkla låtar. Tre ackord, typ. The Waiting är skivans första låt. Och på vilken annan petty-skiva skulle den varit en hit. Men i den här konkurrensen är den bara medelmåttig. Det finns så många att välja på.
Something Big är en av mina favoriter. Petty är hänsynslös och giftig i sina textrader och levererar med så klockren attityd. Det han som regerar. Nu får jag nästan något lyriskt i blicken.
Letting You Go är också en sån där låt jag kan spela hur ofta som helst (vilket jag har gjort). Enkel, men cool och oerhört fysisk.
The Criminal Kind är bara rätt, en hel del Dylan där. Och så höll jag på att glömma A Thing About You och struttiga Nightwatchman. Finns det inge dålig låt då? Jo, det gör det faktiskt. Skivans sista låt, You Can Still Change Your Mind. Den är mer än lovligt träig.
Hard Promises hör egentligen hemma i ett helt annat sammanhang, men är ett av de album som direkt tar mig tillbaka till mitt gamla pojkrum i källaren.
Oj, vad den här skivan spelades ofta när den var ny. Den kom nånstans under new wave-eran, vilket gör att jag gärna kopplar ihop den med storheter som Graham Parkers Squeezing Out Sparks, Costellos My Aim Is True eller varför inte den där sagolika plattan med Dexys Midnight Runners, Searching For The Young Soul Rebels.
Det var skivor som påverkade mitt skivlyssnade och skivkonsumerande under många år. Det gjorde Hard Promises också, och fick en nytändning när Anders F Rönnblom några år in på 80-talet viskade ”Och jag vet att vi älskar Hard Promises, för vi är två små Tom Petty-freaks” i avslutningen på låten Vit Flagg från albumet med samma namn.
Hard Promises har jag spelat sönder. Rent fysiskt alltså. Jag har spelat den så många gånger och den har varit med på allt för många stökiga omilda tillställningar att ljudkvaliteten blivit klart mycket sämre. Så usel att jag faktiskt för några år sedan köpte en ny.
För Hard Promises går inte att vara utan. Det är ett av Tom Pettys allra bästa album, nästan lika bra som Damn the Torpedoes från året innan. Spela sönder skivor kan man göra på två sätt. Man kan spela den så många gånger att man tröttnar på låtarna och aldrig orkar höra dem mer. Eller så gör man det rent fysiskt.
Jag har haft en bunt såna, numera är de utrensade och ivägskickade till diverse second-handställen.
Nr: 954/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.
Hard Promises är knivskarp, trots att det egentligen är rätt enkla låtar. Tre ackord, typ. The Waiting är skivans första låt. Och på vilken annan petty-skiva skulle den varit en hit. Men i den här konkurrensen är den bara medelmåttig. Det finns så många att välja på.
The Criminal Kind är bara rätt, en hel del Dylan där. Och så höll jag på att glömma A Thing About You och struttiga Nightwatchman. Finns det inge dålig låt då? Jo, det gör det faktiskt. Skivans sista låt, You Can Still Change Your Mind. Den är mer än lovligt träig.
Oj, vad den här skivan spelades ofta när den var ny. Den kom nånstans under new wave-eran, vilket gör att jag gärna kopplar ihop den med storheter som Graham Parkers Squeezing Out Sparks, Costellos My Aim Is True eller varför inte den där sagolika plattan med Dexys Midnight Runners, Searching For The Young Soul Rebels.
Det var skivor som påverkade mitt skivlyssnade och skivkonsumerande under många år. Det gjorde Hard Promises också, och fick en nytändning när Anders F Rönnblom några år in på 80-talet viskade ”Och jag vet att vi älskar Hard Promises, för vi är två små Tom Petty-freaks” i avslutningen på låten Vit Flagg från albumet med samma namn.
För Hard Promises går inte att vara utan. Det är ett av Tom Pettys allra bästa album, nästan lika bra som Damn the Torpedoes från året innan. Spela sönder skivor kan man göra på två sätt. Man kan spela den så många gånger att man tröttnar på låtarna och aldrig orkar höra dem mer. Eller så gör man det rent fysiskt.
Jag har haft en bunt såna, numera är de utrensade och ivägskickade till diverse second-handställen.
Nr: 954/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar