STEVE FORBERT – THE AMERICAN IN ME – 1992
Det tog Steve Forbert flera år innan han fick ge ut The American In Me. Albumet kom till efter ett frustrerande fyra årigt uppehåll där skivbolaget börjat tvivla på Forberts storhet samtidigt som han av kritikerna utnämnts till en ny Dylan.
Att bli kallad en ny Dylan borde kunna leda till både skrivkramp och svår prestationsångest för vilken singer/songwriter som helst. Kanske borde man kunna spåra något av det i texterna och låtarna på The American In Me, men jag gör det inte.
Det är snarare så att Forberts sånger känns välbalanserade och angelänga. Han tar upp ämnen som det svåra med att växa upp, att som vuxen börja ta ansvar för sitt liv samtidigt som det finns en vemodig, möjligtvis desperat, insikt om att många chanser har missats.
Den som vill kan säkert översätta det till Springsteens texter från det sena 70-talet, som The River och liknande, och varför inte. På något sätt tror jag att Steve Forbert på The American In Me vill teckna bilden av en rebell, som Springsteen, men med ett helt annat uttryck.
Till skillnad från The Boss låtar är Forberts musik tämligen avskalad, ofta bara med gitarr som komp, men det blir mycket effektfullt. Några faoritlåtar är Born Too Late, The American In Me och bluesiga Baby Don´t.
När skivan var ny kommer jag ihåg att jag tyckte det var ett lysande comebackalbum. Visserligen inte av samma dignitet som Jackrabbit Slim eller debutskivan Alive On Arrival.
Men absolut jämförbar med Little Stevie Orbit, som var mitt favoritalbum då, troligen för att det var den första skiva med Steve Forbert jag fick höra.
Nr: 69/CD
Det tog Steve Forbert flera år innan han fick ge ut The American In Me. Albumet kom till efter ett frustrerande fyra årigt uppehåll där skivbolaget börjat tvivla på Forberts storhet samtidigt som han av kritikerna utnämnts till en ny Dylan.
Det är snarare så att Forberts sånger känns välbalanserade och angelänga. Han tar upp ämnen som det svåra med att växa upp, att som vuxen börja ta ansvar för sitt liv samtidigt som det finns en vemodig, möjligtvis desperat, insikt om att många chanser har missats.
När skivan var ny kommer jag ihåg att jag tyckte det var ett lysande comebackalbum. Visserligen inte av samma dignitet som Jackrabbit Slim eller debutskivan Alive On Arrival.
Men absolut jämförbar med Little Stevie Orbit, som var mitt favoritalbum då, troligen för att det var den första skiva med Steve Forbert jag fick höra.
Nr: 69/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar