JACK GREEN – HUMANESQUE – 1980
Märkligt nog är den här LP:n mest känd för att Ritchie Blackmore spelar gitarr på en av låtarna, I Call No Answer. Det är dock inte på något sätt skivans bästa spår, eller ens ett av dem. Det är en ganska anonym låt på den bortglömda och helt missförstådda new wave-platta.
Jo, det här är new wave, även om Jack Green tidigare i sin karriär inte haft särskilt mycket med punk- eller postpunkrörelsen att göra. Skivan kom precis rätt tid och borde då jämförts med Elvis Costellos My Aim Is True, Graham Parkers Howlin´ Wind och Joe Jacksons fantastiska Look Sharp.
Men Jack Green var inte med i det folkilskna sällskapet utan kom från ett hel annat håll. Innan han spelade in Humanesque, som är hans första soloplatta i en rad av bara fyra album, hade han en period lirat gitarr i Pretty Things, vidare till Marc Bolan på hans USA-tripp och efter det två veckor som gitarrist i Rainbow...där han dock fick sparken efter bara två veckor...vilket gissningsvis är orsaken till att Ritchie är med på den här plattan. Kan gamla hårdrockare ha dåligt samvete?
Humanesque upptäckte jag på golvet i en second handbutik i Jönköping. Det var på den tiden man fortfarande kunde göra skivfynd i de affärerna bara man var på rätt ställe vid rätt tillfälle. Jag kom in precis när en hel samling med två flyttlådor rockplattor lämnats in.
Sånt händer inte nu för tiden. Personalen hade precis ställt ut lådorna och placerat ut en del av skivorna i hyllan, Jack Green hamnade på golvet, förmodligen för det fåniga omslaget, som inte ser det minsta seriöst ut, vilket skulle kunna vara orsaken till att nästan ingen har koll på skivan.
Eftersom skivorna bara kostade tre spänn hamnade den dock i högen jag köpte, det blev ganska många. Väl hemma fick den sen stå och vänta på sin tur ganska länge, vilket tveklöst hängde på omslagsbilden.
Om jag haft den minsta lilla aning om vilka kvaliteter Jack Greens album besitter skulle jag så klart varit den första jag spelade när jag kom hem.
Humanesque är en blixtrande new waveplatta i stundtals galet högt tempo. Men till skillnad från tidigare nämnda hjältar i genren var Green både en rutinerad och skicklig gitarrist som dessutom visste hur man gjorde bra låtar. Ska väl nämna att under sin tid i Pretty Things på 70-talet låg Green bakom flera av det bandets då bästa låtar utan att få cred för det, se Silk Torpedo och Savage Eye.
Inledningen med Murder, som också släppts på singel men inte lyckades ta sig in på några topplistor, är en briljant rocklåt, Valentina, babe och Can´t Stand It är också fräck och tuff new waverock Något som gör att jag är ordentlig förvånad över att denna LP på sin tid aldrig fick något erkännande. Men musikbranschen är underlig och framgångar beror inte alltid på kvalitet.
Skivan släpptes också i USA, men blev inte hller där någon framgång trots att Jack Green nog hade kunnat jämföras med allt från Ramones till Dictators. Det amerikanska skivomslaget har för övrigt bilden från baksidan på den brittiska pressen på framsidan och tvärtom.
I övrigt skiljer sig de båda pressningarna inte ett dugg, det är samma låtar och samma låtordning. Så det finns egentligen ingen anledning att ha båda, men jag har det ändå.
Nr: 871/2222 samt 1071/2222
Har berättat om denna LP en gång tidigare, men inte särskilt utförligt. Så här kommer en ny text.
Märkligt nog är den här LP:n mest känd för att Ritchie Blackmore spelar gitarr på en av låtarna, I Call No Answer. Det är dock inte på något sätt skivans bästa spår, eller ens ett av dem. Det är en ganska anonym låt på den bortglömda och helt missförstådda new wave-platta.
Men Jack Green var inte med i det folkilskna sällskapet utan kom från ett hel annat håll. Innan han spelade in Humanesque, som är hans första soloplatta i en rad av bara fyra album, hade han en period lirat gitarr i Pretty Things, vidare till Marc Bolan på hans USA-tripp och efter det två veckor som gitarrist i Rainbow...där han dock fick sparken efter bara två veckor...vilket gissningsvis är orsaken till att Ritchie är med på den här plattan. Kan gamla hårdrockare ha dåligt samvete?
Sånt händer inte nu för tiden. Personalen hade precis ställt ut lådorna och placerat ut en del av skivorna i hyllan, Jack Green hamnade på golvet, förmodligen för det fåniga omslaget, som inte ser det minsta seriöst ut, vilket skulle kunna vara orsaken till att nästan ingen har koll på skivan.
Humanesque är en blixtrande new waveplatta i stundtals galet högt tempo. Men till skillnad från tidigare nämnda hjältar i genren var Green både en rutinerad och skicklig gitarrist som dessutom visste hur man gjorde bra låtar. Ska väl nämna att under sin tid i Pretty Things på 70-talet låg Green bakom flera av det bandets då bästa låtar utan att få cred för det, se Silk Torpedo och Savage Eye.
Skivan släpptes också i USA, men blev inte hller där någon framgång trots att Jack Green nog hade kunnat jämföras med allt från Ramones till Dictators. Det amerikanska skivomslaget har för övrigt bilden från baksidan på den brittiska pressen på framsidan och tvärtom.
I övrigt skiljer sig de båda pressningarna inte ett dugg, det är samma låtar och samma låtordning. Så det finns egentligen ingen anledning att ha båda, men jag har det ändå.
Nr: 871/2222 samt 1071/2222
Har berättat om denna LP en gång tidigare, men inte särskilt utförligt. Så här kommer en ny text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar