NIAGARA – NIAGARA – 1971
Min fascination över den här LP:n börjar förmodligen med 1968, en liten stad i nordöstra USA, Bethel, Woodstockfestivalen och Santanas mäktiga Soul Sacrifice. Närmare bestämt Mike Shrieves magiska trumsolo.
Att jag har en skivköparkompis som hatar skivor med långa trumsolon är en annan sak. Han går till och med så långt att han inte ens lyssnar på LP-skivor om han bara misstänker att det skulle kunna dyka upp ett långt trumsolo. Han skulle inte gilla Niagara...
Jag gör precis tvärtom. Tysk-österrikiska Niagaras första album (av tre) är en sån där LP jag blir alldeles tagen av. Det är trummor och rytmer från början till slut.
Albumet består av bara två ”låtar”, 19 minuter långa Sangandongo på a-sidan och nästan 21 minuter långa Malanga på b-sidan. Vad de olika styckena heter är dock oväsentligt om man inte vid något tillfälle skulle hamna i drum-beatkretsar och få för sig att slänga sig med fakta som ingen utomstående ens förstår varför man kan...
Men jag var tveksam första gången jag lyssnade på den här skivan. Första tanken var inte direkt positiv, till och med jag tyckte att det blev lite för mycket av det goda.
Men Niagara, under ledning av trummisen och kompositören Klaus Weiss, har en förmåga att smyga sig på, krypa under skinnet och till slut skapa en nästan hypnotisk stämning. Jag tror det kan vara farligt att spela skivan för många gånger i rad.
Jämför gärna den här LP:n med Mike Shrieves trumsolo, jämför också med till exempel Osibisa. Att Niagara hämtat sin inspiration från afrikansk musik står helt klart.
Eftersom bandet kommer från rätt region och årtalet dessutom stämmer, är då detta krautrock?
Nja, jag är inte helt säker. Men att göra en analys av det har inte planerats ingå i denna text, lika lite en betraktelse över det uppseendeväckande skivomslaget (som hos vissa säkert kan anses sårande för den allmänna moralen).
Dessa frågor överlämnar jag raskt och frimodigt till andra.
Nr: 905/2222
Min fascination över den här LP:n börjar förmodligen med 1968, en liten stad i nordöstra USA, Bethel, Woodstockfestivalen och Santanas mäktiga Soul Sacrifice. Närmare bestämt Mike Shrieves magiska trumsolo.
Jag gör precis tvärtom. Tysk-österrikiska Niagaras första album (av tre) är en sån där LP jag blir alldeles tagen av. Det är trummor och rytmer från början till slut.
Men Niagara, under ledning av trummisen och kompositören Klaus Weiss, har en förmåga att smyga sig på, krypa under skinnet och till slut skapa en nästan hypnotisk stämning. Jag tror det kan vara farligt att spela skivan för många gånger i rad.
Jämför gärna den här LP:n med Mike Shrieves trumsolo, jämför också med till exempel Osibisa. Att Niagara hämtat sin inspiration från afrikansk musik står helt klart.
Nja, jag är inte helt säker. Men att göra en analys av det har inte planerats ingå i denna text, lika lite en betraktelse över det uppseendeväckande skivomslaget (som hos vissa säkert kan anses sårande för den allmänna moralen).
Dessa frågor överlämnar jag raskt och frimodigt till andra.
Nr: 905/2222
Hej.
SvaraRaderaExakt bara" trummor och rytmer", det är så skönt att skivbolagen släppte album utan att snegla på försäljningssiffror och pengar.
Till denna kan man snabbt förflytta sig i någon tankeflykt till afrikas savann. Skakar man loss naken får man tänka på grannarna, men" helikoptern" fungerar bäst om man vill uppnå något liknande trans-meditativt tillstånd.
Lite olyckligt att denna hamnat i krautfacket, men begreppet världsmusik fanns väl inte då? Musik kan svårligen formuleras i ord, men jag skulle kalla detta Fusion-Jazz. Nej, nu skar det sig. Den intresserade får lyssna själv! I mitt krautlexikon står den med, så ok då.
De två följande albumen är mer krautiga.
Vill man höra mer av Klaus Weiss så spelade han med vännen Klaus Doldringer och även mycket i eget namn. Då är det Jazz för hela slanten.
Danny Fischelscher, Amon Duul och Popol Vuh, congas på Sangandongo, vet inte om MIG fått med det på din repress.
Udo Lindenberg, stor i Tyskland, här i reabackarna, det tackar jag för.
Din kompis skulle inte gillat mig, hade mycket Sandy Nelson på tallriken som liten.
Ha, ha, nu skrattar jag så tårarna rinner. Ska vid något tillfälle försöka uppnå detta trans-meditativa tillstånd med hjälp av Niagara.
RaderaJodå, både Lindenberg och Fischelscher är omnämnda på omslaget. Har en gammal Sandy Nelson-platta i gömmorna, ska leta fram den nu.