DR FEELGOOD – A CASE OF THE SHAKES – 1980
”Bättre, men inte tillräckligt bra”...skulle man kunna säga om den här plattan. De brittiska pubrockhjältarna Dr Feelgood låter här piggare än på väldigt länge. Bra låtar, bra driv och ett nytt lite fräschare sound jämfört med skivorna innan. Var det Nick Lowe som fick fart på dem?
Jag tror det. Det är han som producerat den här skivan. Och helt plötsligt är Dr Feelgoods tungsinta, råbarkade och småtråkiga sound från plattorna innan som bortblåst. A Case Of The Shakes är faktiskt ett litet vitaminpiller, som det går alldeles utmärkt att svepa några pilsner ihop med.
Det är rockigt – treackordsrock - stökigt och småfräckt. Att Nick Lowe har mycket med det att göra är tveklöst. Det var sån här musik han själv gjorde under samma tid.
Jag tror till och med att man skulle kunna jämföra den här LP:n med Lowes Jesus Of Cool och Labour Of Lust. Eller varför inte den där beryktade Rockpile-plattan...men bara nästan...
Den här plattan är helt okej. Men jämfört med Dr Feelgoods klassiker, Malpractice, Stupidity och debutplattan Down By The Jetty håller den inte måttet.
Sen är Dr Feelgood naturligtvis tyngre, råare och ganska mycket elakare. Om Lowe hade en humoristisk glimt i ögat, får man en svart blick av Lee Brilleaux.
Nr: 1344/2222
”Bättre, men inte tillräckligt bra”...skulle man kunna säga om den här plattan. De brittiska pubrockhjältarna Dr Feelgood låter här piggare än på väldigt länge. Bra låtar, bra driv och ett nytt lite fräschare sound jämfört med skivorna innan. Var det Nick Lowe som fick fart på dem?
Jag tror det. Det är han som producerat den här skivan. Och helt plötsligt är Dr Feelgoods tungsinta, råbarkade och småtråkiga sound från plattorna innan som bortblåst. A Case Of The Shakes är faktiskt ett litet vitaminpiller, som det går alldeles utmärkt att svepa några pilsner ihop med.
Det är rockigt – treackordsrock - stökigt och småfräckt. Att Nick Lowe har mycket med det att göra är tveklöst. Det var sån här musik han själv gjorde under samma tid.
Jag tror till och med att man skulle kunna jämföra den här LP:n med Lowes Jesus Of Cool och Labour Of Lust. Eller varför inte den där beryktade Rockpile-plattan...men bara nästan...
Den här plattan är helt okej. Men jämfört med Dr Feelgoods klassiker, Malpractice, Stupidity och debutplattan Down By The Jetty håller den inte måttet.
Sen är Dr Feelgood naturligtvis tyngre, råare och ganska mycket elakare. Om Lowe hade en humoristisk glimt i ögat, får man en svart blick av Lee Brilleaux.
Nr: 1344/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar