WARHORSE – WARHORSE – 1971
Det är aldrig bra när man redan första gången man hör en platta börjar fundera på var man hört detta innan. Jag gick igenom allt från Vanilla Fudge till Uriah Heep och Black Sabbath innan jag kom på vad det var. Svaret visade sig vara det enklaste och mest självklara av dem alla – Deep Purple.
Det inte alls konstigt att Warhorse har stora likheter med Deep Purple. Bandet bildades av basisten Nic Simper strax efter att han blivit utröstad från DP:s Mark 1-upplaga av Jon Lord och Ritchie Blackmore till förmån för Roger Glover.
Det märkliga är i stället att Warhorse valde att gå nästan samma väg; tung, hård rock med mycket hammondorgel.
Problemet för Warhorse var dock att de helt enkelt inte var lika uppfinningsrika som sina förebilder. De gjorde med andra ord inte lika bra låtar. Förmodligen var det därför Warhorse aldrig blev något mer än en parentes i rockhistorien.
Vad bandet däremot blev var ett ganska typiskt exempel på hur hårdrocken utvecklades i början av 70-talet, vilket förklarar den likhet med något obestämt jag upptäckte när jag första gången hörde LP:n.
Men nu ska jag inte såga Warhorse, absolut inte. Gruppens debutplatta är bra hård rock från det tidiga 70-talet. Det är dessutom en liten, liten fortsättning på det Deep Purple Mark 1 var inne på med album som Shades Of Deep Purple, Book Of Taliesyn och Deep Purple (III).
Det är spännande och ganska roligt för den som gillade de skivorna. Det är av den anledningen Warhorse första LP är en sån där platta som i någon form bör finnas i varje progrocksamlares garderob.
Jag skriver ”i någon form” eftersom LP:n har varit oerhört svår att få tag på. Under många år fanns bara en relativt liten upplaga av skivans förstautgåva på Vertigo tillgänglig, samt ett antal mindre andra pressar från diverse olika länder. Därav blev vinylalbumet en jagad samlartrofé och betingar i sin vertigopress ett högt pris för den som vill ha den i sin ägo.
Sedan några år finns dock en reissue utgiven av italienska Akarma, vilket gjort Warhorse mer tillgängliga för fler. Denna italienska upplaga innehåller dessutom en extra skiva med aldrig tidigare utgivna liveupptagningar och lite annat obskyrt material. Och sånt är givetvis uppskattat.
Nr: 1935/2222
Det är aldrig bra när man redan första gången man hör en platta börjar fundera på var man hört detta innan. Jag gick igenom allt från Vanilla Fudge till Uriah Heep och Black Sabbath innan jag kom på vad det var. Svaret visade sig vara det enklaste och mest självklara av dem alla – Deep Purple.
Problemet för Warhorse var dock att de helt enkelt inte var lika uppfinningsrika som sina förebilder. De gjorde med andra ord inte lika bra låtar. Förmodligen var det därför Warhorse aldrig blev något mer än en parentes i rockhistorien.
Vad bandet däremot blev var ett ganska typiskt exempel på hur hårdrocken utvecklades i början av 70-talet, vilket förklarar den likhet med något obestämt jag upptäckte när jag första gången hörde LP:n.
Men nu ska jag inte såga Warhorse, absolut inte. Gruppens debutplatta är bra hård rock från det tidiga 70-talet. Det är dessutom en liten, liten fortsättning på det Deep Purple Mark 1 var inne på med album som Shades Of Deep Purple, Book Of Taliesyn och Deep Purple (III).
Det är spännande och ganska roligt för den som gillade de skivorna. Det är av den anledningen Warhorse första LP är en sån där platta som i någon form bör finnas i varje progrocksamlares garderob.
Nr: 1935/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar