JETHRO TULL – WARCHILD – 1974
Warchild är en speciell platta för mig. Det var den första Jethro Tull-skiva jag köpte. Då var jag ensam bland polarna om att äga ett tull-album. Ian Anderson stod nämligen inte särskilt högt i kurs 1974. Jethro Tull var nere för räkning.
Orsaken var A Passion Play, Tulls konceptalbum från året innan, där Anderson försökt upprepa triumfen med Thick as a Brick, den där briljanta plattan med bara en låt på två LP-sidor.
Det funkade inte på A Passion Play och Tull fick så hård och bitter kritik att det borde svidit ordentligt även i en gammal progrockarsjäl.
Warchild var en comeback, med tio låtar, bra rocklåtar, bra progrock. Inte så att Ian Anderson sålde ut sig, tvärtom. Han fortsatte sin egen väg, men gjorde den - av en händelse - bara lite mer publikvänlig.
Det här med konceptalbum var Jethro Tulls grej på 70-talet och Warchild är inget undantag. Temat är anti-krig och Ian Anderson är samhällskritisk och anklagande. Texterna är välformulerade och slipade.
Den här gången blev det bra, väldigt bra. Skivan skapar en nästan kuslig stämning. Dessutom skakar han fram ett antal ovanligt starka melodier.
Bungle in the Jungle blev snabbt min favorit, en trevlig liten poplåt som klistrade sig fast som flugpapper. Skating Away on the Thin Ice of the New Day borde blivit en hit, Only Solitaire och Warchild är lika giftiga som den lila färgen på omslaget.
Av någon anledning gillar jag också Back Door Angels. En knepig start- och stopplåt, men där Martin Barre lirar hårdrocksgitarr så Toni Iommi borde legat sömnlös i flera veckor efter. Queen and Country kanske låter lite fånig, men va tusan, den håller, den också...
Nr: 3/2222
Warchild är en speciell platta för mig. Det var den första Jethro Tull-skiva jag köpte. Då var jag ensam bland polarna om att äga ett tull-album. Ian Anderson stod nämligen inte särskilt högt i kurs 1974. Jethro Tull var nere för räkning.
Det funkade inte på A Passion Play och Tull fick så hård och bitter kritik att det borde svidit ordentligt även i en gammal progrockarsjäl.
Det här med konceptalbum var Jethro Tulls grej på 70-talet och Warchild är inget undantag. Temat är anti-krig och Ian Anderson är samhällskritisk och anklagande. Texterna är välformulerade och slipade.
Den här gången blev det bra, väldigt bra. Skivan skapar en nästan kuslig stämning. Dessutom skakar han fram ett antal ovanligt starka melodier.
Bungle in the Jungle blev snabbt min favorit, en trevlig liten poplåt som klistrade sig fast som flugpapper. Skating Away on the Thin Ice of the New Day borde blivit en hit, Only Solitaire och Warchild är lika giftiga som den lila färgen på omslaget.
Nr: 3/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar