LINDSEY BUCKINGHAM – LAW AND ORDER – 1981
En skivhandlare jag känner påstår att den här skivan är osäljbar, trots att det är Lindsey Buckingham i Fleetwood Mac som gjort den. Och trots att skivan är inspelad under en period som nog får sägas hör till gruppens främsta.
Men omslagsbilden är bara för märklig och har inget med musiken på skivan att göra. Det är det första felet med skivan. Man får en lite otäck känsla av popballader och R.Kelly. Kanske är det därför den oftast får stå kvar i begagnatbackarna?
Som om det inte skulle vara nog är musiken på LP:n minst sagt otillgänglig. Jag betonar detta, Law And Order har inte mycket med Fleetwoods Mac 80-talspop att göra.
Det låter mer som ett musikaliskt experiment där Lindsey Buckingham fått en massa idéer men sen inte orkat fullfölja dem. För den som hört Fleetwood Macs album Tusk känns det kanske igen.
Korta melodier, knepiga rytmer och en udda ljudbild där Lindsey Buckinghams gitarr gör lite som den vill. Skillnaden här är att det låter ännu mer demoinspelning.
Kanske testade Buckingham sina idéer på den här skivan, tog med dem till Fleetwood Mac och utvecklande dem där? Jag har inte en aning...
Men den som uppskattar Fleetwood Macs 80-talsplattor och dessutom har ett gott öga till deras experimentella sida, som de visade upp emellanåt, är Law And Order naturligtvis ett måste. Den är så att säga prototypen för den delen av Fleetwood Macs musik.
Sen kan jag tänka mig att en och annan ljudproducent med näsa för udda saker kan ha ett visst nöje av att lyssna på den här sakerna. Law And Order är konstig, minst sagt. Glöm det där med popballader...
Nr: 2095/2222
En skivhandlare jag känner påstår att den här skivan är osäljbar, trots att det är Lindsey Buckingham i Fleetwood Mac som gjort den. Och trots att skivan är inspelad under en period som nog får sägas hör till gruppens främsta.
Som om det inte skulle vara nog är musiken på LP:n minst sagt otillgänglig. Jag betonar detta, Law And Order har inte mycket med Fleetwoods Mac 80-talspop att göra.
Det låter mer som ett musikaliskt experiment där Lindsey Buckingham fått en massa idéer men sen inte orkat fullfölja dem. För den som hört Fleetwood Macs album Tusk känns det kanske igen.
Korta melodier, knepiga rytmer och en udda ljudbild där Lindsey Buckinghams gitarr gör lite som den vill. Skillnaden här är att det låter ännu mer demoinspelning.
Kanske testade Buckingham sina idéer på den här skivan, tog med dem till Fleetwood Mac och utvecklande dem där? Jag har inte en aning...
Sen kan jag tänka mig att en och annan ljudproducent med näsa för udda saker kan ha ett visst nöje av att lyssna på den här sakerna. Law And Order är konstig, minst sagt. Glöm det där med popballader...
Nr: 2095/2222
Både Bwana, Mary Lee Jones och It Was I är utmärkta poplåtar, om än med en obskyr produktion och ljud. För de tre låtarnas skull, skulle jag rekommendera plattan.
SvaraRaderaAbsolut. Det fins flera egentligen mycket bra poplåtar på skivan.
SvaraRadera