FRANZ BECKERLEE – NO KIDDIN´ - 1979
Det finns nog ingen som påstår att gasolingitarristen Franz Beckerlees enda soloalbum är större musikkonst. Det är vanlig bluesrock och ett och annat inslag av jazz. Men den är charmig på sitt alldeles egna sätt.
Det är först helt nyligen jag fått tag på No Kiddin´. Den är ”svår”.
Det bildades nästan myt om den här LP:n då den var ny. Jag tror inte särskilt många skivor kom till Jönköping.
Det var nästan ingen som sett den eller hört den. Det fanns till och med de som inte trodde den fanns. Det var ju ingen som kunde tänka sig att Gasolins flummige gitarrist skulle kunna göra en egen platta. Gasolin levde ju...även om de 1979 var inne på sista versen.
No Kiddin´ har dock inte mycket med Gasolin att göra. Om jag fått tag i skivan då, och inte nu, skulle jag förmodligen tyckt något helt annat än jag tycker idag.
Jag hade nog inte uppskattat olikheten med Gasolin. 1979 var de ju som allra störst och man kunde deras låtar utantill.
Även om No Kiddin´ är en ganska charmig sak hade jag nog väntat mig lite mer. Franz Beckerlee var både saxofonist och gitarrist och skolad i jazz. Det fanns de som liknade hans gitarrspel med Hendrix.
Men No Kiddin´ är inget halsbrytande äventyr, inga våldsamma excesser med sax eller jazzgitarr. I stället handlar det, förvånande nog, mest om blues och softad jazzrock. Inte alls illa, men lite enklare än det jag hade väntat mig.
Texterna har inte heller några direkta likheter med Gasolins svarta humor, där Kim Larsen låg bakom allt.
Det är lite kristianiaromantik och socialrealism, naivt och galet, ganska charmigt och ett och annat nödrim. På 70-talet gick sånt hem.
Nr: 131/2222
Det finns nog ingen som påstår att gasolingitarristen Franz Beckerlees enda soloalbum är större musikkonst. Det är vanlig bluesrock och ett och annat inslag av jazz. Men den är charmig på sitt alldeles egna sätt.
Det var nästan ingen som sett den eller hört den. Det fanns till och med de som inte trodde den fanns. Det var ju ingen som kunde tänka sig att Gasolins flummige gitarrist skulle kunna göra en egen platta. Gasolin levde ju...även om de 1979 var inne på sista versen.
Jag hade nog inte uppskattat olikheten med Gasolin. 1979 var de ju som allra störst och man kunde deras låtar utantill.
Men No Kiddin´ är inget halsbrytande äventyr, inga våldsamma excesser med sax eller jazzgitarr. I stället handlar det, förvånande nog, mest om blues och softad jazzrock. Inte alls illa, men lite enklare än det jag hade väntat mig.
Texterna har inte heller några direkta likheter med Gasolins svarta humor, där Kim Larsen låg bakom allt.
Det är lite kristianiaromantik och socialrealism, naivt och galet, ganska charmigt och ett och annat nödrim. På 70-talet gick sånt hem.
Nr: 131/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar