The Enid – mer klassiskt än rock

När jag ändå är inne på det här med synthar och keyboards...vi tar en till idag...

THE ENID – TOUCH ME – 1979

Inköptes på chans. Jag har aldrig hört The Enid förr, men har sett många av deras skivor ute i affärerna. Nån gång måste väl bli den första, tänkte jag när jag hittade den i Klasses källare på Torpa.

Två keyboardister och bara en gitarr kändes också helt rätt. Det fick mig att tänka på Rare Bird. Långa låtar dessutom...och det brukar ju vara ett tecken på bra progressiv rock...

Men efter att nu lyssnat på skivan några gånger är jag lite tveksam. Nog är det mycket keyboard alltid...väldigt mycket. Men inte alls lika experimentellt och vasst som Rare Bird. The Enid verkar mer lägga upp storslagna ljudmattor, som efter en stunds lyssnande inte blir särskilt spännande.

Men vad som är intressant är deras ambition att försöka förena rock med klassisk musik. Det lyckas de bra med. För bra.

Touch Me blir för mitt otränade ”klassiska öra” mer symfoni än rockmusik där en tämligen ensam elgitarr får göra ett och annat inhopp.

Touch Me anses enligt proffstyckarna vara ett av The Enids bättre verk. För min del behöver jag nog lite mer tillvänjning för att uppskatta musiken fullt ut, även om andra spåret Cortage och b-sidans 16 minuter långa Albion Fair är både tilltalande och bitvis ganska extrema.

Jag tycker nämligen inte The Enid lyckas helt i sin balansgång. Det blir lite för mycket klassiska influenser och för lite rock. Det går till exempel inte att jämföra dem med Ekseption. Holländarna lyckades skapa en helt egen musikvärld. The Enid gör bara besök.

Men jag ger mig inte så lätt. Jag ska lyssna på Touch Me flera gånger till, så jag kanske ändrar uppfattning. I annat fall har Klasse lovat mig att byta in skivan.

Nr: 1406/2222