U 2 – ZOOROPA – 1993
Nähä...det höll så klart inte. I stället för att fortsätta med det U 2 påbörjat på Achtung Baby skrev Bono om predikoturen och landade i Zooropa. Men det var roligt så länge det varade.
Zooropa är i alla fall betydligt mer uppfriskande än The Joshua Tree. Det är en rätt sjysst elektro-disco-pop-LP. Lite som The Fly, men långt från lika nervkittlande.
Jättekul, tyckte jag när jag hittade Zooropa på vinyl...och fick aningar om en fortsättning på magiska Achtung Baby, U 2:s riktiga storverk, deras Heroes och Sgt Pepper...
Men nej, riktigt så roligt var det inte. Visserligen höll U 2 någorlunda kvar vid sin ”nya stil”, influerad av Bowies Heroes och Low, industrirock.
Men i stället för att gå längre ner i det mörklagda Bahnhof Zoo försöker de – tvärtemot Bowie – lätta upp stämningen något...med discopop och Johnny Cash (!).
Och det var väl okej på ett sätt, även om spänningen blev betydligt mindre.
Felet, som jag ser det, är dessa ständigt återkommande predikningar och pekpinnar Bono inte kan låta bli, det som en gång gjorde att jag tappade intresset för U 2.
Därför hamnar Zooropa i ingenmansland, mellan det nervkittlande och det pretentiöst pompösa...och summan blir...tyvärr...ganska ointressant.
Vad som däremot är roligt är LP:ns höga status som raritet, 93:a som den är. Det var det året CD:n hade tagit över och vinylskivan nästan var borta.
Då var det högst omodernt att släppa ett album på vinyl, men inte så ute att den inte gick att specialbeställa, till ett ganska mycket högre pris. Det är en av de skivorna jag fått tag på.
Nr: 2093/2222
Nähä...det höll så klart inte. I stället för att fortsätta med det U 2 påbörjat på Achtung Baby skrev Bono om predikoturen och landade i Zooropa. Men det var roligt så länge det varade.
Zooropa är i alla fall betydligt mer uppfriskande än The Joshua Tree. Det är en rätt sjysst elektro-disco-pop-LP. Lite som The Fly, men långt från lika nervkittlande.
Men i stället för att gå längre ner i det mörklagda Bahnhof Zoo försöker de – tvärtemot Bowie – lätta upp stämningen något...med discopop och Johnny Cash (!).
Och det var väl okej på ett sätt, även om spänningen blev betydligt mindre.
Felet, som jag ser det, är dessa ständigt återkommande predikningar och pekpinnar Bono inte kan låta bli, det som en gång gjorde att jag tappade intresset för U 2.
Därför hamnar Zooropa i ingenmansland, mellan det nervkittlande och det pretentiöst pompösa...och summan blir...tyvärr...ganska ointressant.
Då var det högst omodernt att släppa ett album på vinyl, men inte så ute att den inte gick att specialbeställa, till ett ganska mycket högre pris. Det är en av de skivorna jag fått tag på.
Nr: 2093/2222
Den här plattan hörde jag när den var relativt nysläppt, och jag minns den som ganska trist. Men så har jag heller aldrig varit någon större beundrare av U2. Visst har de gjort en del bra grejor under sin karriär, men jag har aldrig riktigt fattat att de blivit så enormt stora som de blivit.
SvaraRadera