LE ROUX – LOUISIANA´S LE ROUX – 1978
Visst låter det spännande med en rockgrupp som lirar cajunmusik? Och dessutom tidigare jobbat ihop med Clifton Chenier, cajunmusikens och zydecons kanske största ikon.
Nåja, Le Roux är inte riktigt så spännande. Cajuninfluenserna finns där, men deras musik ligger nog närmare Eagles och Poco än Chenier. Besviken? Det blev jag. Hade hoppats på lite mer...
Nu är deras debut-LP, Louisiana´s Le Roux, ändå en ganska bra platta. Le Roux har ett något vidare perspektiv än Don Henleys Eagles och bredare musikaliskt spektra än Poco och andra amerikanska västkustband.
Stämsången finns där, de luftiga och lätta melodierna är där också. För den som (mot alla odds) inte fått nog av Eaglesplattor som Hotel California och The Long Run kan säkert Le Roux vara ett trevligt inslag att också lyssna på.
Men Le Roux kan och vågar lite mer än så, vilket är det som gör att skivan fortfarande finns kvar i min samling. De blandar de snygga melodierna med funkigare inslag, gospel och givetvis ett och annat stänk av cajun...skam vore väl annars.
Så en helt okej LP, om än inget att bli alldeles vild över.
Nr: 1593/2222
Visst låter det spännande med en rockgrupp som lirar cajunmusik? Och dessutom tidigare jobbat ihop med Clifton Chenier, cajunmusikens och zydecons kanske största ikon.
Nåja, Le Roux är inte riktigt så spännande. Cajuninfluenserna finns där, men deras musik ligger nog närmare Eagles och Poco än Chenier. Besviken? Det blev jag. Hade hoppats på lite mer...
Nu är deras debut-LP, Louisiana´s Le Roux, ändå en ganska bra platta. Le Roux har ett något vidare perspektiv än Don Henleys Eagles och bredare musikaliskt spektra än Poco och andra amerikanska västkustband.
Stämsången finns där, de luftiga och lätta melodierna är där också. För den som (mot alla odds) inte fått nog av Eaglesplattor som Hotel California och The Long Run kan säkert Le Roux vara ett trevligt inslag att också lyssna på.
Men Le Roux kan och vågar lite mer än så, vilket är det som gör att skivan fortfarande finns kvar i min samling. De blandar de snygga melodierna med funkigare inslag, gospel och givetvis ett och annat stänk av cajun...skam vore väl annars.
Så en helt okej LP, om än inget att bli alldeles vild över.
Nr: 1593/2222
Jag har bandets efterföljare från 1979 "Keep the Fire Burnin'". Den är inte mycket att hänga i julgranen! Bl.a. gör bandet en miserabel cover på av Otis Reddings "Fa Fa Fa Fa Fa (Sad Song). Din debut platta med bandet är bättre, efterföljaren kan du skippa.
SvaraRaderaTack för att du berättade det. Jag har faktiskt letat (lite) efter den, men det kan jag ju låta bli då...
Radera