Fransk-kanadensare med hårdrocksambitioner

One-Hit-Wonders – Del 5

Pagliaro var ganska stor i sitt hemland Kanada, men i Europa blev han aldrig något mer än en One-hit-wonder (om ens det...).

MICHAEL PAGLIARO – PAGLIARO I – 1976

Den här skivan med kanadensaren Michael Pagliaro har fått namnet Pagliaro I (ett). Det roliga är att den långt ifrån var hans första album. Ännu märkligare blir det när man inser att det var den sista LP han släppte i Europa.

Det finns ingen ”tvåa” på den här sidan Atlanten, även om Pagliaro gett ut flera album senare, men bara i sitt hemland. De flesta på franska.

Nej, Pagliaros musik funkade inte alls i England eller nån annanstans Europa heller 1976, trots att skivbolaget gjorde en ganska stor satsning på denna singer/songwriter med hårdrocksambitioner. Och trots att han här sjöng på engelska. Det blev bara den här plattan och ett par numera helt bortglömda singlar.

Men när den här LP:n var alldeles ny snurrade det massor av rykten, förmodligen kom det från skivbolaget, om att Pagliaro var en ruggig gitarrist och han jämfördes med de stora brittiska gossarna, Jimmy Page och de där...

Det var nog därför jag köpte skivan. Men så bra var det nog inte riktigt, även om han utan tvekan är skicklig på sitt instrument är det inte direkt något extra.

Men det hindrar ju inte att Pagliaro I ändå är ganska trevlig att lyssna på nån gång emellanåt. Bäst gillar jag What The Hell I Got som blev en mindre hit 1975.

Nr: xxx/2222 (borttagen ur samlingen)