LINDSEY BUCKINGHAM – GO INSANE – 1984
Jag kan inte på något sätt påstå att den här LP:n skulle vara ”bra”. Att den är värd att lägga ner tid och lyssna på. För det är jag inte säker på att den är. Jag är inte säker på att jag tycker om den själv, förmodligen gör jag det inte.
Det enda jag vet med säkerhet är att jag tycker Lindsey Buckingham går för långt. Namnet är passande, Go Insane är precis vad det handlar om.
Lindsey Buckingham kom tillsammans med Stevie Nicks i mitten av 70-talet med i legendariska Fleetwood Mac. De båda ändrade gruppens sound brutalt, men skapade samtidigt en av sin tids största popfenomen.
Fleetwood Mac var under 80-talet synonymt med lättsmält, men synnerligen smart, popmusik. LP-skivor som Rumours och Tango In The Night är klassiker.
Och givetvis finns en hel av av Fleetwood Macs musik på Lindsey Buckinghams soloplattor, konstigt vore väl annars. Men inte så nära supergruppen som man skulle kunna tro. Det är faktiskt ganska långt från.
Möjligtvis kan man kanske påstå att Fleetwood Macs album Tusk, som var deras mest experimentella, har vissa likheter med Go Insane. Men Buckingham gick mycket längre än så när han fick hela utrymmet.
På denna tålamodskrävande skiva samsas luftiga halvfärdiga popmelodier med brutala gitarriff, österländska toner och instrument med rytmer som förmodligen såg dagens ljus här för första gången...och sedan aldrig upprepats.
Obegripliga sekvenser av ljudeffekter med körer och en blixtrande gitarr i bakgrunden. Fascinerande om man är på det rätta humöret. Men fruktansvärt jobbiga om man inte är på samma våglängd som Lindsey Buckingham.
Om jag ska säga något positivt är det ändå så att Lindsey Buckingham helt klart vet exakt vad han håller på med.
Go Insane är kanske ett ljudexperiment, men Buckingham har kontrollen.
Nr: 2096/2222
Jag kan inte på något sätt påstå att den här LP:n skulle vara ”bra”. Att den är värd att lägga ner tid och lyssna på. För det är jag inte säker på att den är. Jag är inte säker på att jag tycker om den själv, förmodligen gör jag det inte.
Det enda jag vet med säkerhet är att jag tycker Lindsey Buckingham går för långt. Namnet är passande, Go Insane är precis vad det handlar om.
Fleetwood Mac var under 80-talet synonymt med lättsmält, men synnerligen smart, popmusik. LP-skivor som Rumours och Tango In The Night är klassiker.
Möjligtvis kan man kanske påstå att Fleetwood Macs album Tusk, som var deras mest experimentella, har vissa likheter med Go Insane. Men Buckingham gick mycket längre än så när han fick hela utrymmet.
På denna tålamodskrävande skiva samsas luftiga halvfärdiga popmelodier med brutala gitarriff, österländska toner och instrument med rytmer som förmodligen såg dagens ljus här för första gången...och sedan aldrig upprepats.
Obegripliga sekvenser av ljudeffekter med körer och en blixtrande gitarr i bakgrunden. Fascinerande om man är på det rätta humöret. Men fruktansvärt jobbiga om man inte är på samma våglängd som Lindsey Buckingham.
Go Insane är kanske ett ljudexperiment, men Buckingham har kontrollen.
Nr: 2096/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar