YELLO – ONE SECOND – 1987
Att det här är eurodisco behöver man inte tveka på. Synthslingorna är maxade, beatsen är stenhårt processade och dessutom dyker divan Shirley Bassey upp i The Rhythm Divine.
Schweiziska duon Yello försökte med One Second att skapa en uppföljare till gruppens stora succéalbum Stella och demoniska singelhiten Oh Yeah.
Även om jag gillar den här LP:n för sin något mer svala attityd och flirt med latinomusik i La Habanera, kan man inte påstå att Yello lyckades. One Second ses – trots Shirley Bassey – som ett av deras något svagare album.
Lite ironiskt var det så att jag egentligen var på jakt efter Stella. Det var innan Yello på allvar blivit erkända av de svenska skivköparna, så deras plattor var en period ganska svåra att få tag på.
One Second var därför den enda Yello-LP jag hittade i den skivaffär som på den tiden höll till på A6 köpcentrum i Jönköping. Så det fick bli den i stället.
Mitt intresse för Yello var dock ganska kortlivat, så Stella blev aldrig inköpt senare. One Second blev min sista yelloplatta. Det är en LP jag sällan spelar nu för tiden.
Eurodisco och det sena 80-talets synthpop – även om Yello var ovanligt framsynta i den genren – är inte musik jag direkt njuter av.
Men när jag nu lyssnat på skivan igen tycker jag nog att Yello gör sin grej väldigt bra. De där fräcka och tunga synthriffen är svåra att stå emot.
Det känns dessutom som en liten förmån att ha One Second på vinyl.
De som äger CD:n påstår att ljudet där komprimerats allt för kraftigt för att låta riktigt bra. Men det kan jag inte skriva under på eftersom jag aldrig hört det själv.
Nr: 592/2222
Att det här är eurodisco behöver man inte tveka på. Synthslingorna är maxade, beatsen är stenhårt processade och dessutom dyker divan Shirley Bassey upp i The Rhythm Divine.
Även om jag gillar den här LP:n för sin något mer svala attityd och flirt med latinomusik i La Habanera, kan man inte påstå att Yello lyckades. One Second ses – trots Shirley Bassey – som ett av deras något svagare album.
One Second var därför den enda Yello-LP jag hittade i den skivaffär som på den tiden höll till på A6 köpcentrum i Jönköping. Så det fick bli den i stället.
Mitt intresse för Yello var dock ganska kortlivat, så Stella blev aldrig inköpt senare. One Second blev min sista yelloplatta. Det är en LP jag sällan spelar nu för tiden.
Eurodisco och det sena 80-talets synthpop – även om Yello var ovanligt framsynta i den genren – är inte musik jag direkt njuter av.
De som äger CD:n påstår att ljudet där komprimerats allt för kraftigt för att låta riktigt bra. Men det kan jag inte skriva under på eftersom jag aldrig hört det själv.
Nr: 592/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar