BEATLES – THE BEATLES – 1968
Efter att ha uppfunnit psykedelian, varit i Indien och ”studerat” sitt undermetvetna, startat eget skivbolag och släppt rockvärldens kanske viktigaste album, Sgt Pepper, lutade sig Beatles tillbaka och gjorde detta fantastiska, men synnerligen märkliga album.
Det var med sitt vita album, sitt dubbelalbum, eller sitt parodialbum om man så vill som Beatles visade att de 1968 var obestridda kungar av rock´n´roll, av psykedelia, jazzrock, folkmusik och alla genrer mellan dem.
White Album är allt det där, man kastas mellan hård rock i Back In The USSR och Helter Skelter till folkpop i Ob-La-Di Ob-La-Da och den dråpliga men sorgliga historien om Rocky Raccoon. Det är jazzigt, det är blues, det är psykedelia i den märkliga och minst sagt udda Revolution No 9.
Det är ett album som om man ska vara petig bör placeras i genren lättviktigt och publikfriande. Men The Beatles är samtidigt ett oerhört komplext och varierat album som förmodligen är något av det bästa som någonsin spelats in av något popband som någonsin existerat. Det finns inte en enda tråkig sekvens, musiken är så underhållande att man knappt märker att det är så långt som det är, 30 låtar på två LP-skivor.
Det är i första hand ett album signerat Paul McCartney, som under sin tid med Wings och solokarriär ofta kommit tillbaka till låtar från detta album, inte minst Blackbird. De som har ett extra gott öga till Wingsalbum som Venus And Mars, At The Speed Of Sound och London Town kommer att känna igen sig.
Men John Lennon, George Harrison och till och med Ringo Starr fick möjlighet att briljera. Det här här man hittar Harrisons While My Guitar Gentlty Weeps, där det anmärkningsvärda är han själv inte spelar gitarr utan överlämnade det till Eric Clapton eftersom han inte var nöjd med det han själv spelat in.
Harrison fick med hela fyra låtar på skivan, vilket är anmärkningsvärt och därmed hans främsta inspelningar vid sidan av All Things Must Pass. Ringos Don´t Pass Me By är precis så fånig som man redan räknat ut på förhand. Mina favoriter av John Lennon är balladen Julia, som han tillägnade sin mor, och Dear Prudence som har stor likhet med de verk han senare skulle ge ut som soloartist.
Jag har dessutom nöjet att ha albumet på en amerikansk press där inte bara omslaget utan också vinylen är vit, något jag inte kunde stå emot.
Nr: 988/2222
Efter att ha uppfunnit psykedelian, varit i Indien och ”studerat” sitt undermetvetna, startat eget skivbolag och släppt rockvärldens kanske viktigaste album, Sgt Pepper, lutade sig Beatles tillbaka och gjorde detta fantastiska, men synnerligen märkliga album.
White Album är allt det där, man kastas mellan hård rock i Back In The USSR och Helter Skelter till folkpop i Ob-La-Di Ob-La-Da och den dråpliga men sorgliga historien om Rocky Raccoon. Det är jazzigt, det är blues, det är psykedelia i den märkliga och minst sagt udda Revolution No 9.
Men John Lennon, George Harrison och till och med Ringo Starr fick möjlighet att briljera. Det här här man hittar Harrisons While My Guitar Gentlty Weeps, där det anmärkningsvärda är han själv inte spelar gitarr utan överlämnade det till Eric Clapton eftersom han inte var nöjd med det han själv spelat in.
Harrison fick med hela fyra låtar på skivan, vilket är anmärkningsvärt och därmed hans främsta inspelningar vid sidan av All Things Must Pass. Ringos Don´t Pass Me By är precis så fånig som man redan räknat ut på förhand. Mina favoriter av John Lennon är balladen Julia, som han tillägnade sin mor, och Dear Prudence som har stor likhet med de verk han senare skulle ge ut som soloartist.
Nr: 988/2222
Jag har på röda korset i Kalmar köpt en 32-låtars dubbelcd "The songs of Lennon & McCartney" utgiven av Cavern sound. Den är mycket proffsigt gjord och innehåller sololåtar som band on the run och imagine. Jag har letat på nätet men bara sett att den finns. Vet Olle eller någon annan något om detta alster. Xerxes
SvaraRadera