KINKS - PHOBIA – 1993
Jag är nog en av få som tyckte Give The People What They Want var ett ganska bra kinksalbum. Men det var med den LP:n jag återupptäckte Ray Davies efter ganska många år. Phobia 22 år senare är mer av samma. Den skivan kommer jag däremot inte överens med alls.
Give The People kom till i slutet av punk- och new wave-eran och när 80-talets metalband börjat erövra världen. Skivan var antingen Kinks kommentar till den tiden...eller så var det ett försök att hänga med. Jag föredrog den första teorin...
Men jag håller med om att hårdrock och metal absolut inte var Ray Davies grej. Det är så långt från Waterloo Sunset och Sunny Afternoon man kan komma, Kinks egen Dead End Street.
Phobia är något slags metalalbum. Dave Davies river av det ena metalriffet efter det andra, vilket i och för sig skulle kunna vara trevligt, men det blir lite för snabbt tjatigt.
Inledningen med Wall Of Fire är dock lovande och skulle absolut kunnat varit en av Kinks fräckare låtar under deras sista tid (Phobia blev inte helt oväntat Kinks sista ”riktiga” album), men när låten efter, och låten efter det, och nästa också, går i ungefär samma tempo och samma riff upprepar sig tappar den allt av det den skulle kunna haft. Vad som blir extra jobbigt är att Phobia är oförsämt lång, över 70 minuter musik.
Jag har alltid gillat Kinks, ibland mer än de flesta, men den här skivan orkar jag inte med. Jag har trots att albumet funnits i CD-samlingen över 15 år än så länge inte pallat med att lyssna på hela skivan i ett streck. Det är inget bra tecken.
Men två bra låtar hittar jag i alla fall, de dyker upp i slutet (så det tog tid innan jag hörde dem), Hatred, där Ray diskuterar personliga problem med Dave, och Somebody Stole My Car som är en kommentar på Beatles Drive My Car. Om det varit mer sånt hade jag säkert tyckt helt annorlunda om Phobia.
Nr: 136/CD
Jag är nog en av få som tyckte Give The People What They Want var ett ganska bra kinksalbum. Men det var med den LP:n jag återupptäckte Ray Davies efter ganska många år. Phobia 22 år senare är mer av samma. Den skivan kommer jag däremot inte överens med alls.
Phobia är något slags metalalbum. Dave Davies river av det ena metalriffet efter det andra, vilket i och för sig skulle kunna vara trevligt, men det blir lite för snabbt tjatigt.
Inledningen med Wall Of Fire är dock lovande och skulle absolut kunnat varit en av Kinks fräckare låtar under deras sista tid (Phobia blev inte helt oväntat Kinks sista ”riktiga” album), men när låten efter, och låten efter det, och nästa också, går i ungefär samma tempo och samma riff upprepar sig tappar den allt av det den skulle kunna haft. Vad som blir extra jobbigt är att Phobia är oförsämt lång, över 70 minuter musik.
Men två bra låtar hittar jag i alla fall, de dyker upp i slutet (så det tog tid innan jag hörde dem), Hatred, där Ray diskuterar personliga problem med Dave, och Somebody Stole My Car som är en kommentar på Beatles Drive My Car. Om det varit mer sånt hade jag säkert tyckt helt annorlunda om Phobia.
Nr: 136/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar