IAN HUNTER – WHEN I´M PRESIDENT – 2012
Det är väldigt lätt att bli gråtmild och nostalgisk när man får tag på en skiva som When I´m President. Här hittar jag utan som helst ansträngning kopplingen tillbaka till Mott The Hooples fantastiska skivor, Ian Hunters egna soloplattor och i sista låten faller allt på plats.
Ian Hunter var 73 när han spelade in When I´m President. Det är inget direkt anmärkningsvärt för honom. Han släppte en skiva så sent som 2016, 77 år gammal. Så när man pratar om Ian Hunters musik ska man låta bli att snacka om ålder.
Ian Hunter var en rocker 1970. Han var det 2012 också, When I´m President är en rockplatta, en fläskig pubrockskiva med rått och stökigt sound. För mig låter det skitbra, och jag hamnar direkt på samma våglängd som den krullhårige gubben vid micken och försöker hänga med i texterna fast jag knappt hört dem än.
When I´m President är en av de där magiska plattorna som sätter sig nästan direkt. En sån där skiva man redan innan första låten är slut vet att man kommer att älska och kommer att spela så många gånger att omvärlden hinner både tröttna och till slut bli helförbannade bara de hör introt till titelspåret.
Det är såna skivor jag letar efter. Det är dem som ger den där kicken, ett glädjerus som inte går att ersätta med något annat (men också med den vemodiga vetskapen att den känslan går över rätt snabbt).
Ian Hunter har genom åren gjort massor med skivor, alla bra på sitt sätt, en del rysligt bra och några helt fantastiska. Just nu är jag beredd att placera When I´m President i kategorin ”fantastiska”. Detta för sitt ohejdade rocksound, Ian Hunters smak för fräcka rocklåtar och fingertoppskänsla för ballader som får det kallaste hjärta att smälta.
Jo, jag vill nog jämföra When I´m President med storheter som Mott The Hooples Mott. Med hans soloplattor som debutskivan, superplattan You´re Never Alone With A Schizophrenic och Topper Headonpunkiga Short Back´n´Sides.
Eller varför inte senare tiders storheter Rant och allra helst Shrunken Heads, plattor som förmodligen de flesta utan att veta om det missat, där bara Ian Hunters trogna fans haft koll. Ian Hunter slutade nämligen inte rocka bara för att han blev folkpensionär för ganska många år sedan nu. Det finns mycket att upptäcka för den som slutade lyssna på Ian Hunter när han lämnade Mott The Hoople.
Jag har en hel rad favoritspår på den här skivan just nu. Titelspåret så klart, en Mottballad av rang, inledande Comfortable, en rejält svettig sak som lika väl kunde funnits med redan 1973. Eller varför inte ironiska Wild Bunch och avslutningen med Life som är låten som får nästan alla att dra efter andan och den perfekta avslutningen på detta rockinferno skapat av glamrockens störste och en rockballadernas häxmästare.
Nr: 81/CD
Det är väldigt lätt att bli gråtmild och nostalgisk när man får tag på en skiva som When I´m President. Här hittar jag utan som helst ansträngning kopplingen tillbaka till Mott The Hooples fantastiska skivor, Ian Hunters egna soloplattor och i sista låten faller allt på plats.
Ian Hunter var en rocker 1970. Han var det 2012 också, When I´m President är en rockplatta, en fläskig pubrockskiva med rått och stökigt sound. För mig låter det skitbra, och jag hamnar direkt på samma våglängd som den krullhårige gubben vid micken och försöker hänga med i texterna fast jag knappt hört dem än.
Det är såna skivor jag letar efter. Det är dem som ger den där kicken, ett glädjerus som inte går att ersätta med något annat (men också med den vemodiga vetskapen att den känslan går över rätt snabbt).
Ian Hunter har genom åren gjort massor med skivor, alla bra på sitt sätt, en del rysligt bra och några helt fantastiska. Just nu är jag beredd att placera When I´m President i kategorin ”fantastiska”. Detta för sitt ohejdade rocksound, Ian Hunters smak för fräcka rocklåtar och fingertoppskänsla för ballader som får det kallaste hjärta att smälta.
Eller varför inte senare tiders storheter Rant och allra helst Shrunken Heads, plattor som förmodligen de flesta utan att veta om det missat, där bara Ian Hunters trogna fans haft koll. Ian Hunter slutade nämligen inte rocka bara för att han blev folkpensionär för ganska många år sedan nu. Det finns mycket att upptäcka för den som slutade lyssna på Ian Hunter när han lämnade Mott The Hoople.
Jag har en hel rad favoritspår på den här skivan just nu. Titelspåret så klart, en Mottballad av rang, inledande Comfortable, en rejält svettig sak som lika väl kunde funnits med redan 1973. Eller varför inte ironiska Wild Bunch och avslutningen med Life som är låten som får nästan alla att dra efter andan och den perfekta avslutningen på detta rockinferno skapat av glamrockens störste och en rockballadernas häxmästare.
Nr: 81/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar