Dawn ska spelas högt

ELOY – DAWN – 1976

Dawn anses av kännare vara ett av Eloys allra bästa album, för att inte säga det bästa. Jag håller med, jag gillar de tunga riffen och mullret i bakgrunden. Men det tar lite tid att lyssna in sig på den. Dawn skiljer sig en hel del från gruppens tidigare.

Det krävs dock en viss ungdomlig entusiasm och regress till tonåren för att hitta hemligheten med Dawn. Jag har kommit fram till att den ska spelas på hög volym. Spelar man Eloys monsterplatta på låg volym missar man de där råtunga basljuden som får golvet att skaka och gitarriffen som gör att fönsterrutorna vibrerar. Det skulle kunna vara halva grejen med den här plattan.

Och det kan ju vara rätt kul att göra nån gång emellanåt, men jag har blivit lite för gammal för det nöjet, jag spelar hellre skivan på normal nivå, så att den lilla hörsel som finns kvar inte helt raderas ut.

Man upptäcker då dessutom andra saker som en högt uppskruvad volymknapp inte lyckats avslöja. Musiken på Dawn inte lika Pink Floyd-inspirerad som på Eloys tidigare, i stället är det nästan symfonirock på sina ställen.

Inte så att det låter som ELO, Procol Harum eller Moody Blues, bara lite mer stråkar egentligen. Självklart har Eloy kvar sitt alldeles eget sound, även om bara Frank Bornemann var kvar från originalsättningen när den här skivan spelades in.

Det är progressiv rock, krautrock. Men skivan känns på något sätt naiv och lite, vågar jag säga barnslig. Det är svårt att plocka fram någon särskild låt, Dawn är egentligen en enda låt svit där de olika delarna hänger ihop.

Men första delen, Awakening, och de följande fem styckena är ruggigt bra. Sen att denna konceptskiva handlar om något slags uppvaknande efter döden behöver man kanske inte bry sig särskilt mycket om...

Nr: 673/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.