Komplex och omväxlande ljudbild

AFFINITY – AFFINITY – 1970

Det har gått inflation i missförstådda och bortgglömda mästerverk som ”återupptäcks”. Gamla vinylskivor som släppts i bara några få exemplar och därför är svindyra för samlarna.

Men oftast finns det inte så mycket substans bakom, det fanns en anledning till att de där skivorna glömdes bort. Nej, det är inte varje dag det upptäcks en ny Odyssey & Oracle, Zombies bortglömda album från det sena 60-talet, som fick upprättelse på 90-talet.

Affinitys enda album från 1970 är dock ganska många skribenter på nätet och musikkritiker överens om är ett sånt där på sin tid missförstått eller bortglömt mästerverk, som borde få någon form av upprättelse.

Det har den kanske fått, skivan har de senaste åren kommit i flera nypressar på vinyl och även på CD i omgångar.

Affinity är ett brittiskt psykedeliskt popband som uppstod på Brightons universitet, som snart visade sig vara alldeles för bra för att bara spela skolkonserter.

När bandet fick skivkontrakt med Vertigo, som på den tiden låg i framkant för den experimentella popmusiken, trodde väl alla inblandade att en framgångssaga höll på att skrivas. Men så blev det inte, Affinity spelade bara in en enda platta, sen splittrades bandet. Det har senare också släppts en rad gamla liveinspelningar och liknande.

När jag hör skivan idag kan jag inte låta bli att fascineras av den synnerligen komplexa och omväxlande ljudbilden. Affinity använder sig bland annat av storband i vissa låtar, men också alla de vanliga attribut psykedeliska grupper utnyttjade; orgel, fuzzgitarr och ett skrapigt fräckt sound.

Affinitys stora tillgång är dock sångerskan Linda Hoyle, vars röst ger låtarna en synnerligen egen karaktär. Jag jämför henne med till exempel Grace Slick eller karismatiska Mariska Veres i Shocking Blue. Ett tag var jag inne på Monica Zetterlund också, eftersom Affinity har ganska kraftiga inslag av jazz i sitt sound, men sansade mig i sista stund.

Mitt favoritspår blir (givetvis) All Along The Watchtower som i Affinitys tolkning blir både galet lång och synnerligen fantasifull.

En musikalisk jämförelse med Jefferson Airplane är absolut inte fel. Affinity har både ett sound och låtar som håller för det. Så möjligtvis är detta album ett av de få som kan kallas bortglömda och missförstådda mästerverk. Döm själva.

Nr: 1417/2222