EBBA GRÖN – KÄRLEK & UPPROR - 1981
Jag skaffade aldrig Ebba Gröns första album, We´re Only In It For The Drugs. På den tiden tyckte jag det var slöseri med pengar. Slöseri med tid att lyssna på den. Och slöseri med vinylplast...*
Annat var det med Kärlek & Uppror, Ebba Gröns andra platta. En skiva jag fortfarande tycker är förbannat bra. Om jag får bestämma är detta ett av de allra bästa svenska rockalbum som någonsin gjorts.
Det låter som en klyscha, men det finns inte en dålig låt på den här skivan. 800 grader, Ebba Gröns ilskna inlägg i kärnvapendebatten, är även nu för tiden en sån där låt som engagerar och upprör. Det är skivans stora hit och en låt man spelade sönder redan före årsskiftet 1982...
Ebba Grön var på den tiden (mycket) unga och (väldigt) arga män från Stockholms förorter. Det slår igenom på hela skivan, inte minst i låtar som Mental istid, Slicka uppåt sparka neråt och Stockholms pärlor.
Texterna är utan tvekan punkigt rebelliska och politiskt engagerade. Som det skulle vara**. Men musiken är något helt annat. Det är inte bara punk.
Ebba Grön var nämligen med om den utveckling som alla talangfulla punkband fick uppleva***. De lärde sig mer, blev skickligare musiker och gjorde bättre musik.
Kärlek & Uppror är därför knappast en punkplatta, det är mer rå new wave och powerrock än punk. Men det passade Ebba Grön som med den här skivan etablerade sig som ett av Sveriges bästa och mest mytomspunna rockband alla kategorier.
Om de fortsatt på samma spår som We´re Only In It For The Drugs tror jag Ebba Grön idag skulle betraktats som en udda och kortvarig obskyritet.
Nr: 238/2222
* Så tyckte jag på den tiden alltså, numera är jag inte alls säker på att jag skulle tänka på samma sätt.
** Ibland saknar jag den tiden. Nu för tiden existerar knappast något sådant. Numera verkar det vara ett mål i sig att skriva så meningslösa och banala texter som möjligt. Är det så att ingen vågar?
*** Vilket inte vill säga alla...
Jag skaffade aldrig Ebba Gröns första album, We´re Only In It For The Drugs. På den tiden tyckte jag det var slöseri med pengar. Slöseri med tid att lyssna på den. Och slöseri med vinylplast...*
Det låter som en klyscha, men det finns inte en dålig låt på den här skivan. 800 grader, Ebba Gröns ilskna inlägg i kärnvapendebatten, är även nu för tiden en sån där låt som engagerar och upprör. Det är skivans stora hit och en låt man spelade sönder redan före årsskiftet 1982...
Texterna är utan tvekan punkigt rebelliska och politiskt engagerade. Som det skulle vara**. Men musiken är något helt annat. Det är inte bara punk.
Kärlek & Uppror är därför knappast en punkplatta, det är mer rå new wave och powerrock än punk. Men det passade Ebba Grön som med den här skivan etablerade sig som ett av Sveriges bästa och mest mytomspunna rockband alla kategorier.
Om de fortsatt på samma spår som We´re Only In It For The Drugs tror jag Ebba Grön idag skulle betraktats som en udda och kortvarig obskyritet.
Nr: 238/2222
* Så tyckte jag på den tiden alltså, numera är jag inte alls säker på att jag skulle tänka på samma sätt.
** Ibland saknar jag den tiden. Nu för tiden existerar knappast något sådant. Numera verkar det vara ett mål i sig att skriva så meningslösa och banala texter som möjligt. Är det så att ingen vågar?
*** Vilket inte vill säga alla...
Personligen tycker jag We're only in it for the drugs är en ganska skön platta. Låtar som Beväpna er, Folk bits!, Flyger och inte minst titellåten är bra grejer.
SvaraRaderaSkall Sveriges bästa platta koras ligger i min värld KSMB:s "Rika barn leka bäst" bättre till än Kärlek och Uppror.
Texten är skriven med utgångspunkt från den tiden.
SvaraRaderaNu för tiden tror jag att jag kanske skulle tänka annorlunda.
Jag minns att när Kärlek o Uppror kom så tyckte jag att Ebba tappat det mesta så är det inte idag men så var det under brinnande punk år.../ Pelle
SvaraRaderaKul! Vi hade nog lite olika ingångar till den här plattan på den tiden. Punk var aldrig riktigt min grej, inte ens i slutet av 70-talet, men när den här LP:n dök upp blev jag tokförälskad.
SvaraRaderaÄven om jag alltid haft extremt svårt för Thåström måste jag väl erkänna att denna platta är något av en svensk rockklassiker. Min personliga åsikt är i och för sig att det bara finns två svenska punk/new wave-plattor från tidigt 80-tal som fortfarande står sig. Jag tänker då på Garbochocks "Ritual" (1980) och Cortex "Spinal injuries" (1981). Men jag är förstås väl medveten om att "Kärlek och uppror" sålde oändligt mycket mer än de två nämnda plattorna, och att Ebba Grön numera närmast kan beskrivas som folkkära.
SvaraRadera