Modigt av Nazareth

NAZARETH – MALICE IN WONDERLAND - 1980

Och hur ska man försvara det här då? Nazareths Malice in Wonderland... För den plattan liknar definitivt inget det Nazareth gjort innan.

Malice in Wonderland är något helt annat än Nazareths tunga och tuffa boogierock, som man vant sig vid från album som Rampant och Razamanaz. Det är ingen hårdrock. Det är välstädad pop*.

Inte för att det är dåligt. Tvärtom. Malice in Wonderland är en BRA nazareth-skiva. Och det är absolut ingen sell-out. Det behövde Nazareth inte göra. Men det är modigt. Jag kan tänka mig att massor av gamla fans satte i halsen när de fick höra det här. Och säkert försvann en och annan också...

Jo, det är klart att det finns en del hårdrock på den här skivan. Nazareth är ju Nazareth. Men det är tillsnyggat och välfriserat som aldrig förr. Melodierna är faktiskt VÄLDIGT snygga. Problemet är bara att de inte sätter sig det allra minsta.

Om jag nödvändigtvis måste välja nån då tar jag Fast Car, det är lite new wave över den och så är den skitkonstig för att komma från Manny Charlton och Dan McCafferty. Sen gillar jag Talkin To One Of the Boys av ingen särskild anledning alls. En liten varning bara. Det räcker inte att spela plattan en gång för att köpa det här.

Nr: 1011/2222

* Det blev faktiskt ännu (mycket) mer av samma på uppföljaren The Fool Circle, men det tar vi en annan gång...