Skivor från Dunhill – Del 8
ATLEE – FLYING AHEAD - 1970
Atlee och albumet Flying Ahead är kul lyssning. Man vet aldrig vad som kan dyka upp. I ena stunden lirar de tung boogierock som skulle kunnat fått Foghat att bli bleka av avundsjuka. För att sen skifta till svettig psykedelisk blues, eller oj! - luftig västkustrock ungefär som Doobie Brothers.
Och vad sägs om lite glamrock?
Eller gammal hederlig hårdrock!
Och koskällor har vi ju – ös på!
Det låter i alla fall som Atlee Yeager, Michael Stevens, Bruce Schaffer och Don Francisco hade rätt roligt när de spelade in plattan. Atlee öser på och testar som sagt det mest.
Och de har säkert tagit en hel del intryck från alla hippies i San Franciscos downtown. På sina ställen är det ganska dimmigt och man nästan ser storboskopljusen och de där psykedeliska bilderna på väggarna genom ett lätt disigt lager av rök.
Atlee är knappast något av de mer välkända amerikanska västkustbanden som dök upp i början av 70-talet, skivan är inspelad 1970.
Det finns massor av såna där grupper, som var jättebra men aldrig lyckades få nån större publik. Det gjorde tydligen inte Atlee heller, vad jag vet är det här deras enda album.
Plattan gavs ut av Dunhill Records, som på den tiden var ett av de bolag som vågade ge nya grupper chansen. Det finns givetvis väldigt lite information om bandet ute på nätet, men de sajter som skriver om dem brukar räkna in Atlee bland heavy-psych-prog-grupperna.
Det kan man väl säga att det är. Men kanske inte lika seriöst som många andra.
Nr: 1557/2222
ATLEE – FLYING AHEAD - 1970
Atlee och albumet Flying Ahead är kul lyssning. Man vet aldrig vad som kan dyka upp. I ena stunden lirar de tung boogierock som skulle kunnat fått Foghat att bli bleka av avundsjuka. För att sen skifta till svettig psykedelisk blues, eller oj! - luftig västkustrock ungefär som Doobie Brothers.
Och vad sägs om lite glamrock?
Eller gammal hederlig hårdrock!
Och koskällor har vi ju – ös på!
Det låter i alla fall som Atlee Yeager, Michael Stevens, Bruce Schaffer och Don Francisco hade rätt roligt när de spelade in plattan. Atlee öser på och testar som sagt det mest.
Och de har säkert tagit en hel del intryck från alla hippies i San Franciscos downtown. På sina ställen är det ganska dimmigt och man nästan ser storboskopljusen och de där psykedeliska bilderna på väggarna genom ett lätt disigt lager av rök.
Atlee är knappast något av de mer välkända amerikanska västkustbanden som dök upp i början av 70-talet, skivan är inspelad 1970.
Det finns massor av såna där grupper, som var jättebra men aldrig lyckades få nån större publik. Det gjorde tydligen inte Atlee heller, vad jag vet är det här deras enda album.
Plattan gavs ut av Dunhill Records, som på den tiden var ett av de bolag som vågade ge nya grupper chansen. Det finns givetvis väldigt lite information om bandet ute på nätet, men de sajter som skriver om dem brukar räkna in Atlee bland heavy-psych-prog-grupperna.
Det kan man väl säga att det är. Men kanske inte lika seriöst som många andra.
Nr: 1557/2222
Don Francisco var 1972 med i gruppen Highway Robbery och deras enda lp som är riktigt bra hårdrock.
SvaraRadera