STEVE HARLEY – HOBO WITH A GRIN - 1978
Det är lätt att tolka Steve Harleys album Hobo With A Grin som ett misslyckande. Cockney Rebel hade kraschat, Steve Harleys ändlösa party var över och där stod han ensam kvar, fyllesjuk och ångerfull med rödsprängda pulserande ögonglober. Nej, 1978 var det inte många som trodde på någon ny Timeless Flight, Psychomodo eller Make Me Smile.
Men jag vill nog påstå att Hobo With A Grin är bättre än sitt rykte.
Det är sant att den vilda festen var över. Det är nog också sant att Steve Harley bränt sitt ljus i båda ändar de där hejdlösa åren i mitten av 70-talet.
Det är nog dessutom sant att de vilda ideérna inte fanns där på samma sätt. Hobo With A Grin har inte mycket med de tidigare skivorna att göra.
Helt klart är också att Steve Harley i slutet av 70-talet inte kunde konkurrera med de nya brittiska new wave-stjärnorna, Elvis Costello, Graham Parker, Joe Jackson.
Trots det gillar jag den här skivan. För här möter man en nästan helt ny Steve Harley, eftertänksam, allvarlig och mer försiktig i sina uttalanden, även om han inte kan låta bli glam- vaudevilleteatern helt och hållet.
Kanske skulle man kunna mena att han mognat.
Det här är ingen skiva som sätter sig vid en första lyssning. Men orkar man lyssna upptäcker man att Hobo With A Grin är betydligt mer personlig än något annat Harley gjort tidigare.
Den hjärtslitande balladen Living In A Rhapsody är jag lite extra svag för. Detta är en ärlig och – faktiskt – vänlig skiva.
Däremot förstår jag inte alls varför han gav sig på Temptations gamla hit I Wish It Would Rain. Men det kanske bara var terapi för att komma över Mr Raffles, Sebastian och Love Is A Primadonna...
Nr: 1615/2222
Det är lätt att tolka Steve Harleys album Hobo With A Grin som ett misslyckande. Cockney Rebel hade kraschat, Steve Harleys ändlösa party var över och där stod han ensam kvar, fyllesjuk och ångerfull med rödsprängda pulserande ögonglober. Nej, 1978 var det inte många som trodde på någon ny Timeless Flight, Psychomodo eller Make Me Smile.
Det är nog dessutom sant att de vilda ideérna inte fanns där på samma sätt. Hobo With A Grin har inte mycket med de tidigare skivorna att göra.
Helt klart är också att Steve Harley i slutet av 70-talet inte kunde konkurrera med de nya brittiska new wave-stjärnorna, Elvis Costello, Graham Parker, Joe Jackson.
Det här är ingen skiva som sätter sig vid en första lyssning. Men orkar man lyssna upptäcker man att Hobo With A Grin är betydligt mer personlig än något annat Harley gjort tidigare.
Den hjärtslitande balladen Living In A Rhapsody är jag lite extra svag för. Detta är en ärlig och – faktiskt – vänlig skiva.
Däremot förstår jag inte alls varför han gav sig på Temptations gamla hit I Wish It Would Rain. Men det kanske bara var terapi för att komma över Mr Raffles, Sebastian och Love Is A Primadonna...
Nr: 1615/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar