Fragile från 1972 måste vara Yes mest solida och stabila ögonblick någonsin. Det är en ruggigt bra progrockplatta.
Låg det nån ironi bakom att ge skivan namnet Fragile? Jag kan inte ens gissa.
Men en sak vet jag. Fragile fångar mitt intresse från första till sista spåret. Det är en skiva det inte går att slita sig från. Yes skickar ut mej på en lång resa genom märkliga stjärnsystem och galaxer.
Det är en platta som sätter igång fantasin, med både stenhårt tunga gitarriff och en blixtrande, psykedelisk, suggestiv orgel med Rick Wakeman som trollkarl.
Men fan vet om inte häxmästaren den här gången är Chris Squire. Hans bas är råtung, ohygglig och brutal.
Det är massor av låtar på den här skivan. Där blixtrande rockers blandas med fräcka spacerockpassager och klassisk musik.
Extra spännande blir det av att alla bandmedlemmarna har fått bidra med ett eget stycke. Wakeman lirar Brahms, Squire river av basriff så högtalarmembranen knakar och så vidare. Vad jag kan påminna mig är det bara Pink Floyd som gjort något liknande, på Ummagumma.
Fragile är den första skiva där Rick Wakeman var med. Och det är den första där Roger Dean ritade skivomslaget.
Det är också min första tidiga Yes-platta, förutom samlingen Yesterdays. Det blev inte min sista.
Nr: 873/2222
Det är en platta som sätter igång fantasin, med både stenhårt tunga gitarriff och en blixtrande, psykedelisk, suggestiv orgel med Rick Wakeman som trollkarl.
Extra spännande blir det av att alla bandmedlemmarna har fått bidra med ett eget stycke. Wakeman lirar Brahms, Squire river av basriff så högtalarmembranen knakar och så vidare. Vad jag kan påminna mig är det bara Pink Floyd som gjort något liknande, på Ummagumma.
Det är också min första tidiga Yes-platta, förutom samlingen Yesterdays. Det blev inte min sista.
Nr: 873/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar