Eftersom jag skrev om Slades comeback 1981 tidigare idag känns det ganska naturligt att följa upp med den här, gruppens andra från 1981.
SLADE – TILL DEAF DO US PART - 1981
Till Deaf Do Us Part är en LP Slades fans gillade stenhårt, men som inte uppskattades lika mycket av kritikerna. Musiken är stenhård också förresten. Aldrig har väl Slade varit mer metal än här. Kanske var det därför skivan aldrig fick något större erkännande.
När jag för ganska länge sen skrev om Whatever Happenend To Slade, som var inledningen till Slades övergång från glamrock till hårdrock, nästan metal, var jag ganska elak och tyckte väl rent allmänt att hårdrock inte funkade riktigt ihop med Slade.
Uppfattningen om den skivan har jag inte ändrat, jag gillar den fortfarande inte. Till Deaf Do Us Part är mera av Whatever..., men jag tycker den är bättre, mycket bättre till och med. Framför allt hänger det på låtmaterialet. Men det säger jag inte enbart på grund av hitlåten Lock Up Yer Daughters. Det finns flera riktigt bra grejer här.
Men för dem som kommer ihåg Slade för deras 70-talare, Get Down And Get With It, Mama Weer All Crazee Now, Gudbuy t´Jane och de där, kan nog den här skivan vara ganska svårsmält.
Noddy Holder vrålar så klart som han alltid gjort, men det är bra mycket mer metal på Till Deaf Do Us Part än på någon annan Slade-platta, Whatever Happened To Slade inräknad.
Och vad det gäller Slades kvaliteter som metalband (nästan) ger jag mig efter den här. De gör det riktigt bra. Jag skulle nog kunna gå så långt att jag hävdar att Till Deaf Do Us Part är en underskattad LP.
Om jag ska ägna mig åt lite historik kan jag ju alltid berätta att Till Deaf Do Us Part var Slades ”riktiga” comebackalbum efter ett antal år på rockmusikens bakgård. Vändningen kom när de fick hoppa in och ersätta Ozzy Osbourne på musikfestivalen i Reading 1980 och gjorde dundersuccé. Efter det var de snabba med att ge ut skivan We´ll Bring The House Down, som till vissa delar byggde på den helt misslyckade Return To Base, 1979. Till Deaf Do Us Part blev uppföljaren med helt nytt material.
Sen gillar jag skivomslaget. Det är hemskt! Och väldigt mycket mer innovativt än det omslag CD-skivan fick (se bild).
Och så är detta en ganska svårfångad LP. Den brukar bli ganska dyr när den vid något sällsynt tillfälle finns ute till försäljning. Sånt är så klart ganska kul.
Nr: 2062/2222
SLADE – TILL DEAF DO US PART - 1981
Till Deaf Do Us Part är en LP Slades fans gillade stenhårt, men som inte uppskattades lika mycket av kritikerna. Musiken är stenhård också förresten. Aldrig har väl Slade varit mer metal än här. Kanske var det därför skivan aldrig fick något större erkännande.
Uppfattningen om den skivan har jag inte ändrat, jag gillar den fortfarande inte. Till Deaf Do Us Part är mera av Whatever..., men jag tycker den är bättre, mycket bättre till och med. Framför allt hänger det på låtmaterialet. Men det säger jag inte enbart på grund av hitlåten Lock Up Yer Daughters. Det finns flera riktigt bra grejer här.
Noddy Holder vrålar så klart som han alltid gjort, men det är bra mycket mer metal på Till Deaf Do Us Part än på någon annan Slade-platta, Whatever Happened To Slade inräknad.
Och vad det gäller Slades kvaliteter som metalband (nästan) ger jag mig efter den här. De gör det riktigt bra. Jag skulle nog kunna gå så långt att jag hävdar att Till Deaf Do Us Part är en underskattad LP.
Om jag ska ägna mig åt lite historik kan jag ju alltid berätta att Till Deaf Do Us Part var Slades ”riktiga” comebackalbum efter ett antal år på rockmusikens bakgård. Vändningen kom när de fick hoppa in och ersätta Ozzy Osbourne på musikfestivalen i Reading 1980 och gjorde dundersuccé. Efter det var de snabba med att ge ut skivan We´ll Bring The House Down, som till vissa delar byggde på den helt misslyckade Return To Base, 1979. Till Deaf Do Us Part blev uppföljaren med helt nytt material.
Och så är detta en ganska svårfångad LP. Den brukar bli ganska dyr när den vid något sällsynt tillfälle finns ute till försäljning. Sånt är så klart ganska kul.
Nr: 2062/2222
Den här plattan har jag alltid gillat sen jag hörde den första gången. Riktigt skön äkta hårdrock och varenda låt på skivan andas kvalitet och skulle kunna vara en potentiell singel vid den tiden. Hill's sköna M'hat M'coat solo är inte heller det dumt; lite åt Gary Moore hållet faktiskt.
SvaraRaderaSom gammal fan av Slades tidiga 70-talare var jag först lite tveksam till den här skivan. Så jag blev väldigt positivt överraskad när jag hörde den.
RaderaDizzy Mama från den här plattan spelad live var en riktig höjdare. Här är ett klipp från vad jag tror är 1981-1982 när Slade var som bäst på scenen tycker jag.
SvaraRaderahttp://www.youtube.com/watch?v=0NajGzhQyK4
Helt underbart! Slade var bäst live! Varför var jag inte där!
SvaraRadera