En seg Steppenwolf

Skivor från Dunhill – Del 2

STEPPENWOLF – MONSTER - 1969

Steppenwolfs Monster. Ja, det är ju en hårdrockplatta. Det är väl bra. Och John Kay öser på med en del fläskiga riff så det dånar i högtalarna. Och det finns antydningar till flera bra låtar här.

Men jag kan inte komma på nån bara så där. Möjligtvis Power Play, skumma Fag, och kanske, kanske Draft Resister. Där finns det en liten, liten känsla av att de skulle gå att spela fler gånger.

Vad är det som är fel då? Monster är tråkig. Så enkelt är det.

Detta har jag kommit på efter ett antal genomlyssningar:
ALLA låtarna börjar bra. Det är rätt tuffa grejer Steppenwolf öser på med. Men av någon anledning drar de sen ut på det i det oändliga. Det som möjligtvis skulle kunna vara bra i en eller två minuter, segar John Kay ut i fem eller sex. Det hjälper inte att han försöker både med gospelkörer och sitar. Det blir segt.

Sen är texterna lite märkliga. John Kay är väldigt tuff i sina politiska uttalanden. Den här skivan gjordes 1969, och då skulle allt vara politik. Men Monster känns inte trovärdig.

Det är visserligen rätt kul när han sparkar åt alla håll och ger både Vita huset, Pentagon och amerikanska regeringen på truten. Men det är på något sätt för allmänt, så det blir aldrig spännande.

Nej, det här är ingen bra steppenwolf-skiva. Den kan man utan dåligt samvete låta bli att skaffa.

Nr: 749/2222