CRIPPLED BLACK PHOENIX – (MANKIND) THE CRAFTY APE - 2011
En första lyssning säger att Crippled Black Phoenix är överväldigande. Det handlar om malande tung post-progrock med aningar både från Pink Floyd och Yes och på rocksidan...tja, Led Zep* kanske... Det låter faktiskt förbannat bra! Och låtarna är långa, texterna kryptiska och svårtydda. Kan det bli bättre?
Lätt sardoniskt** påstår jag dock att den där första glimrande sensationen är övergående. Crippled Black Phoenix klarar inte att hålla samma höga klass hela vägen.
När detta mastodontiska konceptalbum i tre akter till slut är över har det på något enstaka ställe lämnar efter sig en lite halvunken doft av kalkonfilm från det sena 60-talet, gammal science-fiction närmare bestämt (Ni som en gång i tiden såg tv-serien med rymdskeppet Orion vet kanske vad jag talar om? Rymdpatrullen hette serien och var en föregångare till Star Trek. Den har numera fått kultstatus...). Detta gäller dock bara delar av albumet.
Men jag ska inte ta ifrån Crippled Black Phoenix deras storhet. The Crafty Ape är ändå något av det bästa jag hört i den här genren på länge.
Jag kan inte anklaga de här domedagspoeterna för att ha gjort ett dåligt jobb, tvärtom. Musiken känns väl genomtänkt, genomsyrad av både mysticism och ett visst mått galenskap. Och de har inte gått i Yes gamla falluckor med oändliga – och fullständigt meningslösa – vindlande melodislingor.
Det är ny musik, fräscht och kaxigt. Så visst, den här plattan spelar jag gärna. I brist på bröd får man äta limpa, som farsan alltid sa...
Nr: 2063/2222
* Men så mycket Led Zeppelin som det påstås i vissa andra recensioner tycker inte jag att det är.
** Det är en tendens jag har...att behandla ”nya” band som går i de gamlas fotspår lite väl kritiskt. Jag vet!
En första lyssning säger att Crippled Black Phoenix är överväldigande. Det handlar om malande tung post-progrock med aningar både från Pink Floyd och Yes och på rocksidan...tja, Led Zep* kanske... Det låter faktiskt förbannat bra! Och låtarna är långa, texterna kryptiska och svårtydda. Kan det bli bättre?
När detta mastodontiska konceptalbum i tre akter till slut är över har det på något enstaka ställe lämnar efter sig en lite halvunken doft av kalkonfilm från det sena 60-talet, gammal science-fiction närmare bestämt (Ni som en gång i tiden såg tv-serien med rymdskeppet Orion vet kanske vad jag talar om? Rymdpatrullen hette serien och var en föregångare till Star Trek. Den har numera fått kultstatus...). Detta gäller dock bara delar av albumet.
Jag kan inte anklaga de här domedagspoeterna för att ha gjort ett dåligt jobb, tvärtom. Musiken känns väl genomtänkt, genomsyrad av både mysticism och ett visst mått galenskap. Och de har inte gått i Yes gamla falluckor med oändliga – och fullständigt meningslösa – vindlande melodislingor.
Det är ny musik, fräscht och kaxigt. Så visst, den här plattan spelar jag gärna. I brist på bröd får man äta limpa, som farsan alltid sa...
Nr: 2063/2222
* Men så mycket Led Zeppelin som det påstås i vissa andra recensioner tycker inte jag att det är.
** Det är en tendens jag har...att behandla ”nya” band som går i de gamlas fotspår lite väl kritiskt. Jag vet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar