ERIC CLAPTON – E.C. WAS HERE – 1975
Eric Claptons åttiotal och framåt hör inte till det jag tycker bäst om. Håller vi oss till tidigare årgångar är det dock en helt annan sak. Men det är sällan jag spelar LP-skivor som Slowhand, 461 Ocean Boulevard och No Reason To Cry nu för tiden. Där är Claptons sound lite för kontrollerat och sterilt. Då ligger hans livealbum väldigt mycket bättre till, Rainbow Concert och E.C Was Here.
E.C Was Here är kanske det minst ihågkomna av de där två plattorna, men jag kan verkligen rekommendera den. Det är kött och blod, det är mustigt och opolerat. Det är Clapton när han är som allra bäst. Och viktigast av allt; det är gitarrdemonen Clapton som står på scenen.
Efter att ha lyssnat på den här skivan har jag flera gånger haft funderingar på att stoppa ner alla hans studioalbum och livealbum från senare år i en plastkasse från Konsum, fylla på med gråstenar och sedan sänka den i närmaste vattendrag (men jag är väl för snål för det. Än så länge står de kvar...).
När man hört E.C Was Here (och Rainbow Concert) blir alla de där plattorna rätt meningslösa och onödiga. Eric Clapton ska avnjutas live, det har jag blivit övertygad om.
E.C Was Here har egentligen bara en enda nackdel...det är bara sex låtar. Men å andra sidan är det riktigt, riktigt bra grejer. Have You Ever Loved A Woman kan jag inte låta bli att ta upp. Det är DEN låten. Och det på E.C Was Here den ska höras.
På Presence Of The Lord och några låtar till får han hjälp av Yvonne Elliman på sång. Det är en sångerska jag vanligtvis inte brukar uppskatta, men här, och tillsammans med Eric Clapton, blir samspelet mellan dem briljant. Har jag uttryckt mig tydligt nog? Det här är en riktigt bra liveplatta!
Nr: 1274/2222
Eric Claptons åttiotal och framåt hör inte till det jag tycker bäst om. Håller vi oss till tidigare årgångar är det dock en helt annan sak. Men det är sällan jag spelar LP-skivor som Slowhand, 461 Ocean Boulevard och No Reason To Cry nu för tiden. Där är Claptons sound lite för kontrollerat och sterilt. Då ligger hans livealbum väldigt mycket bättre till, Rainbow Concert och E.C Was Here.
Efter att ha lyssnat på den här skivan har jag flera gånger haft funderingar på att stoppa ner alla hans studioalbum och livealbum från senare år i en plastkasse från Konsum, fylla på med gråstenar och sedan sänka den i närmaste vattendrag (men jag är väl för snål för det. Än så länge står de kvar...).
När man hört E.C Was Here (och Rainbow Concert) blir alla de där plattorna rätt meningslösa och onödiga. Eric Clapton ska avnjutas live, det har jag blivit övertygad om.
På Presence Of The Lord och några låtar till får han hjälp av Yvonne Elliman på sång. Det är en sångerska jag vanligtvis inte brukar uppskatta, men här, och tillsammans med Eric Clapton, blir samspelet mellan dem briljant. Har jag uttryckt mig tydligt nog? Det här är en riktigt bra liveplatta!
Nr: 1274/2222
Det kan väl tilläggas att alldeles oavsett plattans musikaliska kvaliteter hade det där omslaget varit totalt omöjligt idag. Det är bara (möjligen) vissa rap-artister som kommer undan med att ha denna typ av sexuellt utmanande skivomslag. Om en etablerad, "mogen" rockartist, dessutom tillhörande den demografiska kategorin "vita medelålders män" gett ut en platta med ett dylikt omslag idag hade den samlade kritikerkåren skrikit "sexism" och "kvinnoförnedring" snabbare än Gudrun Schyman tömmer en bag-in-box.
SvaraRaderaHelt sant. Clapton var å andra sidan knappast medelålders när han gjorde den här skivan.
SvaraRaderaJag funderar på om det inte var pga omslaget som den här LP:n fanns på nästan varenda pojkrum förr i tiden...
Jo, utifrån omslaget tolkade jag dina ord om att det endast var sex låtar på plattan som att det endast var sexlåtar på plattan.
SvaraRaderaHa, ha!
SvaraRadera