Äkta och ärligt av Billy Mitchel

Den här skivan är värd att lägga vantarna på; Billy Mitchels album Might be Hope från 1970. Den är skitsvår, jag vet. Men den är fan i mej riktigt, riktigt bra...

Om man gillar psykedelia från det sena 60-talet och början av 70-talet vill säga.
Annars kan det nog kvitta. För de som inte klarar av sån musik kan nog Billy Mitchel vara skitjobbig.

Men jag gillar det här. Billy Mitchel höll på 60-talet till i Greenwich Village i New York och lirade med storheter som Hendrix, Carly Simon och Ritchie Havens. Havens är förresten med på en av låtarna på den här skivan.

Som ni säkert redan räknat ut är detta knappast nån hitlistepop. Det är psykedelia, med mycket amerikansk folkrock i botten, en hel del jazz och ganska mycket blues. Allt framfört i stort sett med akustisk gitarr och komp.

Men vilket komp. Billy Mitchel sparar inte på ingredienserna. Här finns både sitar, flöjt, kongas och stråkar.

Min absoluta favorit är sju minuter långa Electronic Dance. Och om det finns något som ska kallas psykedelia så är det den här låten.

Det verkar som det handlar om en ren improvisation uppbyggd på en jazzrytm med sitar, gitarr och flöjt. Lysande flummigt.

Sen är Mitchels version av klassikern Bullfrog Blues inte heller att leka med. För att inte tala om Willie Dixons Back Door Man.

Det här är en skiva väl värd att spela, äga och vårda. Det finns inte särskilt mycket sånt här, som känns så äkta och ärligt.

Det här är vad jag vet Billy Mitchels enda platta. Så man kan ju alltid fundera över vad som hände sen...
Men som vanligt har jag inte en aning...

Nr: 623/2000